Sylvass, ofta samtidigt leende, medan bördan på hennes skuldror har varit gigantisk – Sanna Marin tackar för sig
Den här nyhetsspäckade veckan är egentligen precis som de senaste fyra åren, men som en sammanfattning i miniatyr – med liten eller ingen tid för andhämtning.
Upptakten med hela det superspännande riksdagsvalet, där det in i det sista stod och vägde mellan de tre stora partierna i söndags.
Så måndagen, dagen efter, med besvikna politiker som måste tacka för sig efter att ha fallit ur följande riksdag, och nya politiker med förväntansfullt sikte inställt på Arkadiabacken och nya utmaningar.
Jubel och huvudvärk om vartannat.
Och som alltid efter ett val: den stora frågan om vem som nu ska leda landet. Den frågan är ännu större den här gången än i många tidigare val, eftersom de tre stora partierna har så olika åsikter om så mycket och framför allt helt olika åsikter i många så kallade knäckfrågor.
Hur Samlingspartiet som driver på arbetskraftsinvandring och Sannfinländarna som vill minska på invandringen överlag ska nå samförstånd blir intressant att se.
Lika spännande blir det att se hur SFP och Sannfinländarna ska lyckas slipa av de vassaste kanterna när det gäller svenskans ställning i Finland i fortsättningen, om de ska kunna samarbeta i en ny regering.
Här gäller det verkligen att på ett elegant sätt svälja både mygg och kameler, inte sätta dem i halsen, och ändå hålla sina väljare nöjda.
Och så tisdagen, den historiska tisdagen den 4 april 2023, då Finlands flagga hissades mellan Frankrikes och Estlands flaggor utanför Natohögkvarteret i Bryssel.
I historieböckerna, om det kommer att finnas sådana i framtiden, kommer det att stå att Finlands Natoprocess var exceptionell.
Den rasande snabba tidtabellen, den nästan enhälliga riksdagen. Sverige som hakade på, knappt utan att hinna tänka. Marionettdockornas lek med elden. Presidentens, statsministerns och utrikesministerns skytteldiplomati, ända in i Vita huset och upprepade besök till Turkiet. Ett finländskt Natomedlemskap som var tänkt att ske parallellt med Sveriges, ett Finland som ny Natomedlem som börjar med att ratificera Sveriges Natomedlemskap.
Så kommer onsdagen där den avgående statsministern, som fick 35 623 personliga röster i riksdagsvalet och som har satt Finland på världskartan på ett helt nytt sätt, meddelar att hon inte står till förfogande då SDP väljer ordförande i höst.
Två minuter tidigare hade hon meddelat partistyrelsen och riksdagsgruppen om sina avsikter.
Hade SDP:s Sanna Marin med facit i handtackat ja till att ta över efter Antti Rinne med förhållandevis kort varsel, om hon då hade vetat vad hon vet i dag om vad det skulle innebära?
Den statsministerperiod som hon nu lämnar bakom sig har minst sagt varit överväldigande och skeendena ofta oförutsägbara.
De fyra år som har gått sedan riksdagsvalet i april 2019 har varit så händelserika i Finland att det är svårt att greppa.
Under statsminister Sanna Marins ledning har regeringen varit tvungen att fatta ett helt pärlband av beslut som har påverkat miljontals finländare. Ofta har besluten av nödtvång och yttre omständigheter fattats med förhållandevis kort varsel och på basis av den information som finns tillgänglig för stunden, men utan den framtidens kristallkula som kunde ha antytt något om vad som händer sen.
Alla pandemi besluten. Rysslands angreppskrig på Ukraina. Processen kring Finlands Natomedlemskap.
Och under alla dessa fyra år har Sanna Marin stått där framför mikrofonerna, i rampljuset, så gott som dygnet runt.
Sylvass, ofta samtidigt leende, medan bördan på hennes skuldror har varit gigantisk.
Hon har blivit ett fenomen och för många en förebild, också utomlands.
Samtidigt som hon inleder sitt avskedsmeddelande med att tacka Annika , Li , Maria och Anna-Maja finns det förmodligen en och annan av dem som gnisslar tänder. Först fick Sanna Marin folk att taktikrösta på SDP mot en högerregering, vilket var en delorsak till att Centern, VF och De gröna förlorade många mandat.
Sedan när Samlingspartiet har blivit regeringssonderare stiger hon åt sidan.
– Ingen äger några röster, de måste förtjänas på nytt i varje val, säger hon, som en hälsning till dem som kanske tänker på svek.
Relationen mellan hennes regeringsparti och det största oppositionspartiet Samlingspartiet under Petteri Orpos ledning har inte varit speciellt hjärtlig, om det ens har funnits en relation.
– Samlingspartiets partikansli har varken före eller efter valet varit i kontakt med SDP:s partikansli, konstaterar hon syrligt.
Sedan vänder hon ryggen mot tv-kamerorna och går symboliskt nog mot det klara ljus som faller in genom fönstren i riksdagens trapphus.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.