Pjäsen blir ett minne för livet. Svetten rinner, glasögonen immar och tidvis får jag lust att riva av mig masken. Mitt sällskap har en betydligt trevligare mask som är gjord av tyg och lättare att andas i. Men säkert fungerar engångsmasker fint de med, bara man vänjer sig vid att ha dem på sig flera timmar i sträck.

På teatern är det avstånd mellan publiken, majoriteten av oss bär ansiktsmask och personalen likaså, en del bär ansiktsvisir.

Det känns ansvarsfullt och kontrollerat, och Coronablinkern har fortsatt tiga som muren en hel vecka efteråt.

Jag är inte den enda som är tacksam över en fin upplevelse, och att ta del av kultur som till exempel teater känns som att vara barn igen. Det är inte längre en del av vardagen och det är extra spännande.

Lite förbjudet känns det att uttrycka den åsikten i skrivande stund, då de dåliga nyheterna dyker upp en efter en.

En finsk högstadieskola i Åbo har ett bekräftat coronafall, 50 har exponerats och skolan övergår till distansundervisning.

En ansvarig läkare för smittsamma sjukdomar i Åbo säger att hon är orolig över de sociala tillställningarna som samlar stora mängder folk.

Stadsdirektören säger att vi ska använda munskydd på alla slags tillställningar med mycket folk

Hur man än vrider och vänder sig riskerar man något. Trots allt har vi ännu ett kontrollerat coronaläge i Åbo. Det är värt att vara tacksam för, men läget kan ändra snabbt om vi inte alla är försiktiga, håller avstånd med mera.

Försiktiga besök på till exempel teatrar, eller andra platser där det inte är allt för trångt, hoppas jag vi kan fortsätta med.