Dan Lolax 25.01.2018 04:00

I samhällsdebatten tenderar ”invandring” att vara synonymt med flyktingskap. Å ena sidan är det begripligt. De två senaste åren har Finland beviljat ungefär 12 000 personer asyl. Arbetskraftsinvandringen är inte på samma nivå.
Å andra sidan är det viktigt att komma ihåg att arbetskraftsinvandringen ökar, vilket är regeringens målsättning, och att det finns andra skäl än flyktingskap när personer kommer till Finland permanent – till exempel studier, äktenskap och nya familjeband.
Att det trots allt är asylsökande som utgör invandringsdebattens kärna färgar hur behovet av integration upplevs. En allmän uppfattning är att flyktingar måste integreras så att problem och kostnader kan undvikas. Marginaliserade personer utgör inte enbart säkerhetsrisker utan belastar också det övriga samhället ekonomiskt. Så lyder argumentet.
(Det ska sägas att begreppet ”integration” ofta får gå oproblematiserat och antas betyda att icke-finländaren ensidigt ska anpassa sig till det samhälle hen kommit till. Verkligheten är trots allt betydligt mer symbiotisk. Det finländska samhället förändras, och med det också infödda finländare.)
Utgångspunkten att integrationen är lösningen på ett problem, eller ett sätt att undvika potentiella problem, framhäver också det finska språket. Visserligen kan det te sig som naturligt att integrationen – i form av studier, språkkurser och arbetspraktik – genomförs på majoritetsspråket. Men ska finskan verkligen vara det enda alternativet?
I det tvåspråkiga Åbo är det i praktiken omöjligt att gå integrationskurser på svenska. ÅU har tidigare (20.10.2015) rapporterat att arbets- och näringsbyrån i Åbo inte ser det som ändamålsenligt att integrera invandrare på svenska. Det andra inhemska är inte ett alternativ.
Kommunförbundet har i sin rapport ”Är integrationsspråket individens, kommunens eller statens val?”, som nu utvärderats av vicehäradshövdingen Astrid Thors, också noterat frånvaron av svenska integrationskurser i Egentliga Finland.
Att det här också gäller för de åboländska kommunerna noteras i rapporten och av utvärderaren Thors. Trots att svenskan i Pargas och Kimitoöns kommun dominerar har kvotflyktingarna integrerats på finska. I den mån integrationskurser på svenska föreslagits så har finskan inkluderats. Återigen är det svenskans lott att betona tvåspråkigheten.
Det finns ett entydigt svar på frågan om vems val som integrationsspråket är, och vi ska återkomma till det. Men det kan vara bäst att konstatera följande först: den utveckling som vi nu ser – vare sig vi talar om flyktingar eller arbetskraftsinvandring – leder till en mångfald på finska.
Naturligtvis är det så, att ”mångfald” är summan av alla kulturer som finns i Finland, också den finlandssvenska, men på finskt håll är verkligheten mera mosaik-lik. Mångfald är en styrka och Svenskfinland håller i det avseendet på att bli akterseglat.
Den sista formuleringen antyder en agenda bakom framhävandet av svenskan som integrationsspråk. Det finns en sådan, och det ska man inte sticka under stol med. Att i det tvåspråkiga Finland säga att svenska integrationskurser måste vara ett alternativ är dels att säga att svenskan är av betydelse, dels att den betydelsen ska öka.
Astrid Thors föreslår i sin utvärdering att Österbotten, Nyland och Egentliga Finland anställer en gemensam svensk integrationskoordinator och att Folktinget inrättar en delegation med ansvar för integrationsfrågor. Helt klart behövs sådana åtgärder, om inte för annat så för att ge tvåspråkiga kommuner råg i ryggen.
Råg i ryggen betyder i det här fallet att tro på svenskan, tro på att den är ett alternativ för invandrare att överväga. Om finlandssvenska beslutsfattare, tjänstemän och andra involverade i invandrarfrågor inte gör det så kommer ingen annan att göra det.
Problemet, speciellt i Egentliga Finland, är att de åboländska kommunerna varit ensamma svenska öar i ett finskt hav. Det heter att beslut om integrationskurser görs i samråd med NTM-centralen, men ur ett enspråkigt finskt perspektiv är det svenskspråkiga alternativet sällan rationellt. Därför är det bra om svenska aktörer i olika landskap stöder varandra.
I slutändan är valet trots allt individens. Personer som invandrar till Finlans ska själva välja vilket av landets två språk de främst vill lära sig (men inget ska utesluta att de lär sig båda). Valet ska göras utgående från tillräcklig fakta – om språkets betydelse i arbetslivet, på orten och i Finland och Norden överlag – och utgående från personliga preferenser.
Om man kan försäkra sig om att valet görs på sådan grund så behöver en finsk integrationskurs i en tvåspråkig kommun inte ses som ett nederlag, utan som ett genuint val mellan två alternativ – något som saknas i dagsläget.

Dan Lolax
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln