Freja Rudels 02.06.2021 10:15

När jag inför den här recensionen letade spellistor med Bob Dylan på YouTube möttes jag av reklam för ett kosttillskott avsett för män i sina bästa år. Mer energi, mer muskelstyrka och framför allt bättre potens utlovades.

Uppenbarligen ingår jag inte i den publik algoritmerna tänker sig som Dylans. Det svarar väl mot min egen uppfattning. Stundtals har jag hemsökts av känslan av att jag borde veta mer om honom, men alltid parad med upplevelsen av att inte vara tilltalad.

Och här menar jag tilltalad i en bokstavlig bemärkelse. Jag har känt att det inte är mig Dylan adresserar, och omvänt, att jag inte har de rätta förutsättningarna (erfarenheterna, åldern, könet) för att ta honom till mig.

Sven-Erik Klinkmanns bok ”Dylans lögndetektor. En essä om tiden” både bekräftar och tar mig förbi den villfarelsen. Klinkmann visar att Dylan har något att säga alla, samtidigt som han illustrerar och analyserar det komplexa kraftfält som omger ikonen Dylan.

Klinkmann själv är noga med att skilja mellan sitt Dylan-kunnande och ”dylanologernas”. Ribban för vem som får betrakta sig som Dylan-kännare svävar högt och uppenbarligen gör man klokast i att inte tro sig om sånt.

Mellan den Robert Zimmerman som föddes 1941 och den Dylan vi möter idag ligger många namn, skepnader, stilar, övertygelser och hållningar. Inte ens något så grundläggande som om han ska betraktas som kristen eller jude låter sig fastslås. Men Klinkmann har heller inga behov av att slå fast. Hans tolkningsarbete handlar om att öppna.

Men Klinkmanns anspråkslöshet är inte bara en brasklapp. Den vittnar om en vördnad inför de ”mysterier” han ger sig i kast med. Han skriver om Dylan och tiden, viss om att temana både var för sig och tillsammans är outtömliga.

Främst är Klinkmanns anspråkslöshet avväpnande alldaglig, som när han i inledningen skriver om sin relation till Dylan vid olika tider och hur han ibland ”ganska mycket glömt bort honom”. Det blir för mig en öppning, en sänkt tröskel som tillåter mig att slappna av och börja ta in.   

Och det finns massor att ta in. Nästan för mycket. Klinkmann är, sin blygsamhet till trots, en synnerligen kunnig ciceron. Han kan sin Dylan, han kan sin bibel, han kan sin musikhistoria, sin litteraturhistoria, sin världshistoria och sin kulturhistoria.

Att Klinkmann doktorerat på Elvis och forskat i populärkulturens uttryck, jobbat som journalist och skrivit poesi borgar för en fascinerande bredd i utblicken. Ibland blir filtret av kunnande så mångskiktat kompakt att man inte riktigt förmår uppfatta det som det är ägnat att belysa.

Men däremellan är det oerhört spännande att följa Klinkmanns varsamma brottning med Dylans lyrik, med hans habitus, hans filosofi, hans konstsyn, hans tider.

John-Erik Klinkmann

Dylan är en återbrukare och Klinkmann en referensbank av rang. Han avtäcker ett myller av lån och anspelningar i till synes busenkla textrader och visar hur rasande spännande uttolkarens detektivarbete kan vara.

Klinkmanns tveksamhet inför tvärsäkra biografiska tolkningar ger utrymme för konstnären Dylan att framträda. I Klinkmanns läsning är upphovsmannen en nogsamt kuraterad skapelse snarare än ett facit att avtäcka. Det ger rum för Dylans mångfald, motsägelser och förvandlingar och riktar blicken mot figuren Dylan som en avgörande del av hans konst.

Berättelsen om hur Dylan uppfunnit och konstant uppfinner sig (som en Lady Gaga, en Madonna eller en David Bowie) är fascinerande. Mellan den Robert Zimmerman som föddes 1941 och den Dylan vi möter idag ligger många namn, skepnader, stilar, övertygelser och hållningar.

Inte ens något så grundläggande som om han ska betraktas som kristen eller jude låter sig fastslås. Men Klinkmann har heller inga behov av att slå fast. Hans tolkningsarbete handlar om att öppna. Vända på ännu en sten. Pröva ännu en tanke.

En essä om tiden är undertiteln på boken. Både tiden och essän portioneras i bokens kapitel. Vi får läsa om sammanflytande tid, gåtfull tid, atmosfärisk tid, ikonisk tid, apokalyptisk tid, frihetens tid och tid och moral.

Skotten mellan avsnitten är dock långt ifrån vattentäta. De olika aspekterna av tiden löper in i varandra både hos Dylan och hos Klinkmann. Apokalypsen lurar i nuet. Nuet kliver utanför tiden. Framtid, samtid och dåtid rörs samman.

Klinkmanns tentativt trevande stil i kombination med det genomsläppliga upplägget genererar en hel del upprepningar, eller kanske återkomster. Det händer att det blir tuggigt, särskilt när han trasslar in sig i teorier eller andra uttolkares läsningar och beläsenheten blir en belastning. Men i närkamp med sångtexterna är omtagningarna oavlåtligt givande.

Att bena ut tidsskikten i den 17 minuter långa fjolårslåten Murder Most Foul som tematiserar mordet på John F Kennedy är nämligen en annan sak än att analysera låtens undergångsstämning eller den musikaliska och litterära bildningsväg dess lån och allusioner tecknar eller den plats utanför tiden som genereras i en text som tillåter sig att vara närvarande i alla sångens tider.

Klinkmann grunnar på allt detta. Han visar hur små förskjutningar i perspektiv kan vara avgörande för vad vi ser. Och han visar hur mycket det finns att se hos Dylan.

Freja Rudels
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln