Svärdet och svärdet – ”Jag fastnar i svårt blandade känslor för svärdet”
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Läser om Astrid Lindgrens ”Mio, min Mio”, för jag blir nyfiken på Sveriges Radios nyproduktion av berättelsen. Stjärnspäckad, sägs det i aviseringen. Bryr sig barn om det?
Som barn hörde jag ”Mio, min Mio” som radioteater i SR, som man hörde med god mottagning i min barndoms by. Jag var alldeles tagen av spänningen: Riddar Kato, de förtrollade fåglarna, den övergivna pojken som hittar en far och ett hem.
I dag, när jag räknat mig som vuxen tröttsamt länge, ser jag mest den övergivna pojken Bosse, som tar sig vidare till ett drägligt liv, tack vare att han ses av en medkännande vuxen, i boken representerad av tant Lundin i fruktaffären, hon som ger honom det magiska äpplet. I den nya serien har tant Lundin Maria Sids röst, det tycker jag känns bra.
När jag läser texten hör jag Astrid Lindgrens egen sagoröst, som balanserar mellan verklighet och fantasi på ett oefterhärmligt sätt. Fast Tove Jansson kunde också läsa fantasifulla sagor som om de var rapporter från en vardag – och tvärtom.
I SR:s nya version har man distanserat sig från den balansen och satsat på en gestaltning med så mycket drama som möjligt. Är Bosse/Mio rädd ska det höras direkt och Katos ondska ska identifieras på rösten? Jämfört med ursprungstexten blir det lite för enkelt, fast man kunde tro att det är tvärtom, när man har en stor apparat med parallella ljudspår och akustiska effekter att tillgå.
Det är som om serien inte skulle lita på att en känsla, en reaktion, kan uppstå i den lyssnande, allt ska paketeras klart. Jag har alltid varit emot sådant, redan när pappa försökte läsa kvällssaga med lite utarbetad inlevelse ska jag ha avbrutit och sagt: ”Läs ordentligt!” Vilket betydde att jag ville ha sagan i så ren form som möjligt, relatera själv.
Fast riktigt så rigid är jag inte längre, och jag hör gärna alla delarna av 2024-års ”Mio, min Mio”. Tänker på svärdet, som kan skära genom sten, övervinna ondskans hjärta. Barn förstår bra (också om dramatiseringen valt det naturalistiska) att det är ett fantasisvärd, att Mio går mot det han fruktar och besegrar det för att han vågar. Han har också tillräckligt många hjälpare, som stöttar och delar med sig, i serien får de den uppmärksamhet de förtjänar.
Men jag fastnar i svårt blandade känslor för svärdet, för att jag nyss sett en dokumentär där man hanterar svärd rituellt men med ett våldstänkande som är ganska långt ifrån sagor.
Där formuleras ett löfte om en sista strid, presenterad som högst verklig. Dokumentären ”Praying for Armageddon”, som nyss sändes i tablå-teve är omskakande, i högsta grad skrämmande. I en scen dubbas ett gäng bikers till ”riddare” med svärd som ser ut att vara hämtade från en sagobok. Men Jesus, vars återkomst man väntar på, ska enligt dem inte strida med svärd utan med ett modernt automatvapen, man har gjort en propagandabild av det.
För många kan det komma som en chock att det finns våldsbejakande kristna. Att det finns de som med pastor Robert Jeffress, (som har en avsevärd kontaktyta till Donald Trump, som i sin tur behöver röster från just detta håll) säger om Harmageddon, den sista striden enligt profetian: ”Bring it on!” Låt den komma.
I den tankevärlden finns Israel som en central punkt, som platsen för ett eskalerande våld som ska göra profetiorna påtagligt sanna. Det är svårt att förstå hur så många, Jeffress kyrka är av megaformat, kan gå med på såna resonemang. Hur kan en framtidsvision av berusande hänsynslöst våld verka som det rätta?
Jag hoppas att de domedagskristna i USA inte får den president de önskar, att svärdsvisionen förlorar.
I sista kapitlet kastar ju Mio svärdet i sjön: ”Det blev stora ringar på ytan där svärdet hade försvunnit. Stora vackra ringar som blev större och större och spred sig över hela sjön.”
Fast det är en saga får det bli slutkläm.
Här kan du läsa fler kolumner av Ann-Christine Snickars.
Kristendomen har alltid varit krigisk, se på Frälsningsarmén med sina militära symboler, se all slavhandel m.m. Milda psalmer och ord om kärlek och fred på jorden med fingrarna i kors bakom ryggen. Bigotteri och förakt för folk med andra gudar, som i sin tur slåss mot kristendomen. Om bara människan kunde hålla religionerna i styr bleve det fred!