ÅU 12.04.2018 09:13

Galleria Joella
Aleksanteri Järvenpää
4–29.4.2018
Aleksanteri Järvenpää tecknar och målar narrativ. Titlarna innefattar en historia som framställs bokstavligt och surrealistiskt i verken.
Järvenpääs surrealism har utvecklats från en fotorealistisk stil likt Salvador Dalís, till en helt egen gonzo surrealism med inslag av vetenskaplig teckning á la upplysningstiden. Väldigt precist tecknar han anatomi och arkitektoniska detaljer. Ett skelett som skulle kunna vara anatomisk korrekt övergår i någonting helt annat som absolut inte kan stämma.
Den terrakotta- och läderfärgade bakgrunden stärker kopplingen till tekniska och vetenskapliga teckningar från förr, även om Järvenpää tecknar med glimten i ögat. Motiven byggs upp i lager som flätas ihop, frigör sig från varann och övergår i någonting omöjligt. Lagren ger verken en transparens som ytterligare bidrar till surrealiteten, samtidigt som de bygger upp narrativet.
Oförväntade sammanhang dyker upp i detaljerna. En grisklöv blir en klacksko och skäggödlan visar sig ha lösskägg. Slaktarens hatt svajar för vinden på köttkroken och fågeln har flugit iväg från sitt skelett.
Memento mori omhuldar den lustiga surrealismen, på grund av skelett, skallar och blommor. Kontrasten mellan humorn och allvaret kanske uppstår endast på grund av Järvenpääs fäbless för anatomi och biologi, men det ger verken en utsökt laddning som är svår att sätta fingret på. Det är både lustigt och vackert, men också lite obehagligt.
Verken har inte bara konsthistoriska referenser, utan också bibliska och lokala. En känner igen Åbo domkyrka och Biskopsgårdens gjutjärnsstaket. I samma verk finns ett enkelt trästaket, men vilket är Rahvaan aita, Pöbelns staket?
Järvenpää har en kännspak stil som inte liknar någonting annat just nu. De historiska referenserna finns där, men konstnären har inte fastnat i dem. Surrealismen känns fräsch och alltjämt banbrytande.
Julia Nyman

ÅU
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln