Suomessa puhutaan ruotsia
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Ibland har man lust att bara gapa och säga ”va säger du?” när någon kör med översittarfason och låtsas att hen inte förstår ett ord svenska. Sanningen är den att bussincidensen på Pargaslinjen inte handlar om ett lösryckt fall utan mer om var vi som svenskspråkiga anser oss vara i förhållande till språkstatus.
Många av oss bemästrar flera språk på modersmålsnivå men i Finland finns en ny form av mobbning som inte handlar om språkkunskap utan en stämpling av i synnerhet svenskspråkiga, till och med på svenska orter.
Om någon i ett serviceyrke till exempel ropar högt ”osaako täällä joku ruattia?” vill hen antagligen inte hjälpsamt överföra ansvaret till en kollega utan vill aktivt mobba och förringa den svensktalande kunden. Samma gäller denna eländiga busschaufför.
Jag vill väcka diskussion kring hur liknande på riktigt skall bemötas eftersom det i vissa fall kan ha större effekt på den mobbade än om hen hade blivit fysiskt slagen. I ett rättssamhälle skall fallen leda till påföljder.
Det är inte OK att chauffören ber om ursäkt, gränsen blev överskriden och han blottade sin inställning till en majoritet av sina passagerare och det faktum att han anser sig ha rätt att skymfa medmänniskor utan påföljder. Sparken räcker således inte heller.
Och ingen svensktalande skall behöva konstatera att ”hen är bara oförstående”, även landsmajoriteten skall förstå att detta inte går för sig, inte i Pargas, inte i Joensuu, inte i medier, utan att en sådan person skall känna att det finns verklig straffrisk ifall man mobbar en person för hens annat modersmål.
Visst är det trist att man inte kan kommunicera i ett land med flera språk. Det är känsligt. På mina år på jobb skulle jag skriva föredragningar på båda språken. För övrigt hade man ganska mycket annat man skulle göra så man hade inte möjlighet att alltid få det så perfekt. Följden av det var att man på möterna hade en och annan som steg upp och påpekade språkfel så ingen skulle missa dem. Det verkade inte vara så viktigt vad ärendet var man beslöt om. Att det fanns ett kommatecken som saknandes eller ett annat fel kunde man ju inte förstå. En gång reagerade en ledamot, hon sade: ”Men vi förstår ju vad det står.” Så jag förstår nog hur det känns att bli utpekad. Det var inte så lätt att försöka möta kraven heller.