Stunder då jag inte faller i skidspåret
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Jag tar tag i skidorna och går mot skidspåret. Stunden i spåret skapar berättelsen.
När jag skidar ensam lyssnar jag på en ljudbok, på livsberättelser. Jag älskar berättelser som ger mig en bild över hur någon annans liv är. En inblick i det som är med och formar oss till den vi är.
Boken ger mig verktyg och mod att agera när jag möter liknande situationer i vardagen. Boken ger en inblick i hur brokigt och bräckligt livet är. Jag andas och ber en bön för dem som delat sina berättelser med mig.
Jag hör mitt hjärta slå och värmen sprids i kroppen. I skidspåret ökar min respekt för olikheter. Vi skidar alla utgående från våra kunskaper och intressen. Vissa gör upp egna spår, andra åker stadigt i de uppkörda spåren. För mig står bokens berättelse i fokus under skidningen samtidigt som jag hör skidornas gnissel i den kalla snön. Jag vill respektera dig och mig, men ibland är det så svårt. Respekt kräver medvetenhet om den egna kunskapen. Skidan slinter ur spåret det stunder jag förlorar respekten. Det krävs övning för att respektera.
En samhörighet finns mellan oss som möts i spåret. Jag fortsätter skida längs med spåret. På vägen intill spåret går en som hejar på mig, längre ut på åkern växlar jag några ord med en annan skidare.
Överraskande möten sker, dessa ger mig ork vidare. Jag tappar tidsuppfattningen i skidspåret och tacksamheten växer.
Om jag har sällskap med mig på skidturen så stannar vi till för att se solen gå upp, vi undersöker spår i snön och ibland stannar vi upp tack vare allt skratt som stunden bjuder på.
Jag är inte avskärmad utan närvarande. Känslan av kravlöshet är nära och jag skulle gärna greppa tag i den och spara den i min ficka.
Skidturen närmar sig sitt mål och känslan av ömma muskler blir påtaglig. Kvar från skidturen är känslan av bortglömd tidsuppfattning, tacksamhet och kravlöshet.
Vardag och veckor smälter samman och högtider känns sekundära. Jag är tudelad, samtidigt som vardagens rytm ger utrymme för skidturer i dagsljuset, så har jag tappat gemenskapen.
Gemenskap är en efterlängtad lyxvara idag och bristen på den förminskar högtidernas betydelse. Det känns viktigt att fira, men det är som om saltet saknas.
Jag blickar mot framtiden, hur ta tillvara det skidningen ger och sammanväva det med den gemenskap jag upplevt innan Mars 2020? Jag vill hålla kvar vardagens tempo, med tid för skidturer, samtidigt som jag vill dela livet med dem som ger mig tillhörighet i något större.
Jag ställer mina skidor mot väggen och ber om en framtid där jag kan sammanfläta det kravlösa med tillhörigheten. Jag önskar ett liv där verkliga livsberättelser kompletteras med böcker. Jag längtar till skidspår där tiden är sekundär.
Jag törstar efter gemenskap som är större och mer än tiden.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.