Stumfilmen har fortsatt vara ett tacksamt föremål för filmer under historiens gång.
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Filmhistorien tog en ny vändning 1927 då filmen The Jazz Singer hade premiär. Den var nämligen världens första talfilm. Skeptiker trodde att det bara var en modefluga men inom ett decennium hade stumfilmen försvunnit som utbredd kommersiell konstform. Charlie Chaplin fortsatte längre än många andra men 1940 kom även hans första talfilm, The Great Dictator.
Stumfilmen har trots denna skiftning fortsatt vara ett tacksamt föremål för filmer under historiens gång. Singin’ in the Rain (1952) utspelar sig i slutet av 20-talet, precis då talfilmen gör entré i Hollywood. Filmen följer Don Lockwood (Gene Kelly), en populär stumfilmsstjärna som tvingas försöka göra talfilm då The Jazz Singer visar sig vara en hit för en konkurrerande studio. Problemet är att hans ständiga filmpartner Lina Lamont (Jean Hagen) både har en gräslig röst och saknar skådespelartalang.
Ett modernare exempel är Michel Hazanavicius romantiska drama The Artist (2011) som även den utspelar sig i slutet av 20-talet. Men till skillnad från Singin’ in the Rain handlar The Artist inte bara om stumfilmseras slut utan är som film även uppbyggd som en stumfilm, i svartvitt med musik och replikkort. Här är stumfilmsblinkningen ett estetiskt val lika mycket som ett narrativt.
Mel Brooks Silent Movie (1976) är å sin sida en parodi på de tidiga stumfilmskomedierna à la Helan och Halvan och The Three Stooges. Den är kanske främst känd för att filmens enda replik (”Non!”) yttras av den kände mimartisten Marcel Marceau. Trots avsaknad av dialog är Silent Movie ironiskt nog en väldigt högljudd film, på grund av alla ljudeffekter. Tystnad inom film är således ett relativt begrepp. Att film delvis eller helt saknar dialog är vanligt förekommande och tystnad används ofta som effekt.
Det svenska ordet stumfilm är historiskt mer passande än engelskans silent film, eftersom även de tidigaste filmerna ofta ackompanjerades av en orkester som spelade medan filmen visades. Filmen var därför inte tyst i ordets mest omfattande bemärkelse.
I Jean-Luc Godards Bande à part (1964) finns en alldeles fantastisk scen där de tre huvudkaraktärerna sitter på ett café och bestämmer sig för att hålla en tyst minut. ”En riktig tyst minut håller på i en evighet” säger Franz (Sami Frey). Odile (Anna Karina) svarar ”Okej, ett, två, tre” och så klipper Godard hela ljudspåret. Alltså inte bara dialogen utan allt bakgrundsljud. Scenen accentuerar hur ovanligt det är med total tystnad i film. Dialoglösa scener är oftast ändå ackompanjerade av musik eller bakgrundssorl; trafik, vinden, andra röster, ljudet av andning.
Flera av årets filmer jobbar på ett eller annat sätt med tystnad. Kanske går det att härleda till att vi utsätts för så mycket ljud och intryck att vi idag är mer känsliga för tystnad. I Todd Haynes Wonderstruck följer vi två döva barn och i Guillermo del Toros The Shape of Water träffar vi den stumma städerskan (Sally Hawkins) som kommunicerar via teckenspråk.
Mest intressant är ändå John Krasinskis skräckis A Quiet Place, premiär idag. Den utspelar sig i en postapokalyptisk framtid där monster med extremt utvecklad hörsel jagar genom ljud och enda sättet att överleva är att vara tyst. Här blir tystnaden både en trygghet och en ständig källa till oro. För tystnaden gör alla ljud påtagliga, och att bryta den kan vara förödande.
Martina Moliis-Mellberg
Kulturskribent och filmkritiker
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.