Anja Kuusisto 05.06.2019 04:00

Att endast hälften av finskspråkiga gymnasister i dagsläget väljer att skriva svenska i studenten slår tillbaka som en bumerang i högskolor och universitet.
Ofta är det då, under deras fortsatta studier, som bristerna i det andra inhemska språket uppenbaras.
Beroende på studieinriktning kan konsekvensen för individen vara stor – eller liten. För samhället är den stor, vi har på många plan upplevt att tvåspråkigheten har fått lida under det gångna decenniet.
Men är lösningen att göra svenska till ett obligatoriskt ämne i studentskrivningarna? Såsom det var före 2005?
Så har åtminstone SFP resonerat då partiet har lyft upp frågan i regeringsförhandlingarna och lyckats få en målsättning inskriven.
I Hbl:s intervju (4.6.) säger Anna-Maja Henriksson att den antagna formuleringen är resultatet av långa förhandlingar.
”Frågan är av den kalibern att SFP ville pröva den ända till slutet, och den landade till sist så här väl”, säger Henriksson.
Det finns lärare, och det finns finlandssvenskar liksom svensktalande finskspråkiga, som resonerar annorlunda.
Det finns de som tror att obligatoriet inte alls gagnar tvåspråkigheten. Vi är böjda hålla med.
Känslan av tvång kan bli ett problem, eftersom det i dagsläget endast är obligatoriskt att skriva sitt modersmål i studentexamen, övriga ämnen är valbara. Om det i sig är bra eller inte är ett annat resonemang, att återgå till flera obligatoriska ämnen kunde förstås vara en signal om gymnasiets allmänbildande roll.
Å andra sidan, att göra ett annat ämne än modersmålet obligatoriskt – och endast ett – talar förstås för att man vill betona just det ämnets betydelse.
Sett ur den synvinkeln känns det andra inhemska helt rätt. Då vill man verkligen understryka att vi lever i ett tvåspråkigt land, och det är bara att applådera.
Men sen har vi problemet med att om man gör det andra inhemska obligatoriskt i en skolvärld där de finskspråkiga eleverna är betydligt starkare i ett annat språk än svenska – som de måste skriva – faller vi lätt tillbaka till jargongen kring att svenskan är ett ofrivilligt tvång.
I de allra flesta finskspråkiga skolor i landet börjar ungdomarna, 12–13-åringar, läsa svenska från årskurs 6, såsom den nationella läroplanen numera säger.
Engelskan börjar de betydligt tidigare med, vissa kan ha börjat i ettan, andra i trean eller fyran.
I den nya nationella läroplanen – som föregående regering fattade beslut om – ska alla elever i landet läsa ett annat språk än modersmålet redan från årskurs ett. Den läroplanen träder i kraft 1.1.2020.
Om språket är det andra inhemska eller något annat språk kan variera, kommunerna gör egna läroplaner där de nationella bestämmelserna inbegrips.
Oberoende är det ett framsteg för de finländska skolorna att språkundervisningen tidigareläggs.
De finlandssvenska skolorna kommer i regel att erbjuda finska från ettan, från och med 2020, medan en tippning är att många finska skolor erbjuder engelska först, svenska kommer in senare.
Det är väl här man borde tänka om. Om man vill skapa en naturlig och stark tvåspråkighet borde man börja från de små.
Sådant görs också redan nu. I tvåspråkiga Pargas har numera alla svenskspråkiga elever en lekbetonad finska redan från årskurs ett, och 80 procent av de finska eleverna läser svenska från årskurs 4, inte 6 som är kutym i Finland.
Pargasskolorna är alltså positiva undantag.
För ser man till dagsläget och tänker att en 13-åring sannolikt möter svenskan för första gången – kryddat med ett krav på att det här blir ditt obligatoriska ämne i studentexamen – då bäddar man in en risk för att mottagandet blir allt annat än positivt.
Den exakta formuleringen i regeringsprogrammet är att ”regeringen sätter som mål att införa det andra inhemska språket som obligatoriskt ämne i studentexamen” (sid 158).
SFP ska vara riktigt nöjt med den skrivningen. Att sätta mål är bra. Att hela kvintetten partier har skrivit under det målet är utmärkt.
Men jobba för målet på ett sådant sätt att språkinlärningen stöds genom hela skolvägen, så att tvåspråkigheten får vara den rikedom den är, inget ok som måste bäras.
Indirekt står det faktiskt också i regeringsprogrammet, i en sats som känns ännu viktigare än frasen om studentsvenskan.
Den satsen lyder så här: ”Det ska så snabbt som möjligt utarbetas ett program som främjar lärandet i det andra inhemska språket”.
Det gäller i båda språkriktningarna, i det ”inkluderande och kunniga Finland”. Det programmet väntar vi på.

Anja Kuusisto
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln