Stråkkvartetten i mässcentret
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Jag tror att bussen ut till mässcentret ska vara fullsatt med vaccinresenärer, men vi är färre än tio, parkeringsplatsen vid målet bevisar att majoriteten tar bil.
Jag hade först tänkt cykla, enligt vägbeskrivningen på nätet skulle det ta 23 minuter, snabbare än promenad till torget och buss nummer 100. Minns så budet om att man kan känna sig instabil efter sticket, då är det inte bra att cykla. Regnsjukt är det också.
Dagen efter ömmar armen lite. Jag är glad för det, för jag kände inget alls av nålen, måste fråga om allt redan var klart.
En sekund tänkte jag att jag kanske inte alls blivit pickad, att vaccinfunktionären flippat ut av det monotona jobbet och bara låtsat, för att se hur det skulle gå sen, då vissa fått vaccin och andra inte. (Det kommer vi hursomhelst att se.)
Rätta slutsatsen: den som höll i sprutan var bra på sitt jobb. Och som bonus fick jag de möjliga reaktionerna summerade på svenska.
Följdfunderingen kretsar kring hur tunt skalet kan vara, det som skiljer en från konspirationsteorin. Det bombarderas oupphörligt med skumma infall.
Följdfunderingen av följdfunderingen blir om det är möjligt att helt solo utveckla en konspirationsteori, eller om den alltid måste ha ett nätverk. Det kan vara överkurs, men säkert är att påfrestningar som pandemi och isolering gnager på den skyddande hinnan mot omvärldens jävelskap.
Mitt under pandemiåret stöter jag ihop med en som en gång avfärdade mig så kraftfullt att jag måste glömma bort det i åratal. Det intressanta nu var att det fanns ett kroppsminne som direkt stack upp. Efteråt kom jag upprepat ihåg den där utvärderingen.
Till hjälp kom då Miitta Sorvali, som i den makalösa filmen ”Aurora” visar fingret åt sin kallsinniga avkomma och hans låtsade omtänksamhet. Nu räcker med att tänka ”Sorvali”, eller bara ”Liisa”, som jag vill minnas att hennes rollperson hette, när det uppstår kritiska revor i skölden. När medicinen börjar ta funkar en liten dos.
Medicin som läkemedel, vetenskap och behandling är en komplicerad sak. Betraktar man den genom en annan lins (det finns aspekter som inte hör till det naturvetenskapliga) förstår man att den som får medicinen också ska vara aktiv, i sin situation förhålla sig till sig själv och till andra. Det är hälsosamt att göra det.
Också därför är det fint att det ordnas massvaccineringar. Jag njuter av att vara en i den välorganiserade strömmen på mässcentret. Och redan innan jag åker känner jag att det skulle vara underbart med levande musik till.
Varför inte Haydns ”Stråkkvartett i D-dur, opus 71:2”? Just den hör jag som svans till ”Dagens dikt”, sänd i det civiliserade publicservicebolaget SR, som vaccineringsdagen råkar vara Baudelaires ”Berusa er”.
I min ungdom, som är långt borta nu (därför står jag i tur för vaccinet) hade vi inte svart nagellack och gothkultur, men Baudelaire fanns: ”För att inte känna Tidens förfärliga ok som krossar era skuldror och tynger er till jorden, måste ni berusa er, oavlåtligt. Men med vad? – Med vin, med poesi eller med dygd, alltefter behag.”
Googlar man B. nu får man synpunkter på varför man ska undvika honom som pesten, man hittar misogyni och att han plågade en katt. Och det är gott och väl att fundera på det, men moraliserande och moralistiska läsningar är sällan så entydigt schyssta som de ger sig ut för att vara.
Men stråkkvartetten! Den föreslår jag inte för att vara ”lite extra”, som man sa i min ungdom om det som stack ut på vis man inte gillade. Den skulle också vara en gest av välvilja mot konsten som fått se sina evenemang gå upp i rök.
Femton minuter stråkar medan man återhämtar sig! Och ett långt extranummer för personalen när man stängt för dagen.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.