Storresenären Aarno Magnusson fyller 75
Aarno Magnusson. Foto: Jean Lindén
På måndag fyller ÅU:s vinskribent Aarno Magnusson 75 år.
Vi träffas i Aarnos och sambon Vuokko Kostamos höghusetta nära Åbo hamn. Lägenheten är ett slags fritidsstuga för paret som normalt håller till i Helsingfors.
Genom fönstret ser man gamla fartyget Bore i ån.
– Jag har åkt på 30 kryssningar med det, då fartyget hette Kristina Regina, konstaterar Magnusson.
För rest har Magnusson gjort. Mycket.
Och det är inte helt slut på det. På kvällen efter intervjun ska paret ta Viking Grace till Stockholm där en gammal vän kliver på.
Sedan blir det middag på båten. ”Jag bjuder på dryckerna!”, lovar Magnusson när den svenska vännen råkar ringa mitt under ÅU:s födelsedagsintervju.
Det är inte så lätt att resa längre, konstaterar Aarno. Han går med rollator i sviterna efter en magoperation för några år sedan.
Han har hört att 10 procent överlever ingreppet. Aortan sprack, Aarno förlorade 3,5 liter blod och låg två veckor på intensiven.
Efter det har han bland annat opererat benen fyra gånger, och har problem med synen på vänster öga.
Men Aarno och Vuokko hoppas åtminstone kunna göra en längre resa, till Reykjavik. Det har varit en viktig plats för Aarno, konstaterar Vuokko.
– Jo, det skulle vara skoj att se Island en gång till, säger Aarno. Jag gick i flygskola där. Jag flög med en lärare bredvid mig, och vi kunde ta passagerare för sightseeing. Pengarna gick till skolan som ersättning för mig. Det var ett bra system.
En annan resa finns också inplanerad, till Skåne. En av kusinerna där fyller 70 och de har kommit överens om en gemensam fest på våren när det är ljusare.
Det var i Helsingborg i Skåne som Aarno Magnusson föddes den 11 december 1942. Hans mamma var därifrån medan pappan var från östra Finland.
Under brinnande krig, när pappan var vid fronten, flyttade mamman från Helsingfors hem till tryggheten i Sverige. Där föddes Aarno.
Vilket är ditt tidigaste minne?
– Det är när brittiska och amerikanska plan flög lågt över Skåne för att bomba fabriken där tyskarna tillverkade V2-raketerna som skulle användas mot London. Jag var bara i tvåårsåldern, men jag minns fortfarande ljudet av hundratals plan som flög över vårt tak. Jag kan höra det ännu i dag! Planen tog nästan taken med sig. De flög så lågt för att inte upptäckas.
Aarno Magnussons mamma fick jobb i Skåne, och de bodde där till 1956 innan det blev flytt tillbaks till Munksnäs i Helsingfors.
Där gick han skola och tog studenten, och flyttade sedan till London för att studera internationell sjörätt och shipping.
Han studerade vid flera ställen där: försäkringsinstitutet, tog ett diplom i sjörätt och lastförsäkring vid Londons handelskammare samt avlade språkprov i engelska i Cambridge.
I första hand studerade han vid London School of Foreign Trade. En av lärarna hette Bugayski, och var finansminister i Polens exilregering, minns Aarno.
– Det var en bra typ! En midsommarafton var vi nere vid kusten, i Brighton. Vi tände en midsommarbrasa på stranden med resultatet att polisen dök upp. Vi sa att vi är från Skandinavien där traditionen är att skrämma bort onda andar, och att de inte ser med blida ögon på oss om vi måste släcka. Polisen sa att det är okej, bara vi ser till att det släcks ordentligt efteråt.
Magnusson bodde i Bayswater, nära Hyde Park, hos en äldre dam som hyrde ut många rum. I hyran ingick middag varje kväll. Skolan fanns i Chelsea i södra London.
Under tiden i England passade Aarno på att köpa en bil av märket Triumph, som han sedan körde från London till Finland.
– Jag hade inte betalat skatt för den och måste få ut den ur England inom ett år. Det var lite ”Cayman” över det, ler han och syftar på diskussionerna om skatteparadis.
Sedan jobbade han på ett rederikontor i Amsterdam i ett år, innan han kring 1970 återvände till Finland. Snart blev han chef för logistik vid ECC International som sålde mineralet kaolin till pappersindustrin.
– Jag transporterade en miljon ton per år. Efter ett tag fick jag en bra ersättare, och jag kunde ta extra ledigt. Det blev mer och mer resor och när jag fyllde 55 kom vi överens om att jag skulle jobba deltid. Då det var så många detaljer att gå igenom vid bytena när vi lämnade över till varandra, så var det bättre med längre perioder. Så jag började vara två månader på jobb och sedan två månader ledig, förklarar Magnusson.
Det var då som han resande verkligen tog fart. Han besökte Cook Islands tre gånger, han reste till Påskön, Sydafrika, Sydamerika…
Men också norr har lockat. Han har bland annat besökt Spetsbergen 13 gånger och Grönland åtta gånger.
– Jag skrev mycket om det i ”Aarnos hörna” i ÅU, om resor, glaciärer och isbjörnarnas liv och så vidare, konstaterar han.
Aarno Magnussons skrivande i ÅU fick sin start efter ett fartygsdop i Tyskland i slutet av 1980-talet. M/s Najaden, vill Magnusson minnas. Han var inbjuden av Kaj Engblom från Åborederiet Engship som beställt båten.
– Jag satt med en sympatisk dam vid middagen, som visade sig vara Yrsa Lindroos från ÅU. Jag sa att jag var fågelintresserad, och hon frågade om jag inte kan skriva om det. Sedan sa jag att jag kan skriva om viner också, och småningom fick jag rätt att testa alla viner på Alko. Det håller jag ju fortfarande på med.
Fågelintresset hade Magnusson från barndomen, och som vuxen fick han ringmärkningstillstånd via en examen vid Helsingfors universitet.
Vinintresset började med att han en fredag köpte halvflaskor av två Bordeauxviner, och provade båda samtidigt.
– De smakade olika, så jag gick till Alko och frågade varför. Jo, sa de, för att de är från olika områden. Den ena är från Médoc och den andra från Saint-Émilion. Jag köpte de böcker som fanns om viner, och fick möjlighet att gå en kurs vid tyska vinakademin.
Magnusson var också med och tillverkade vin vid gårdar i Frankrike och Spanien, och har under åren blivit vän med flera av de stora vinhusen i världen.
1993 fick han Orden del Merito av spanske kungen som tack för att han introducerat flera nya vindistrikt hos Alko, bland annat Valdepeñas. Två år senare, vid vinmässan i Ciudad Real, tilldelades han ”vinvärldens Oscar” – som tredje person efter amerikanske gurun Robert Parker och Felix Solís, berättar han.
När det gäller Alko och tillgången på viner i Finland har åtminstone två saker förändrats under åren.
– Nu tar Alko in en del viner i begränsat antal, till exempel 600 flaskor. Det är bara så att ingen ska kunna säga att de inte låter oss köpa bättre viner.
– Det andra är att många viner ska köpas i Alkos nätbutik. Man ska hämta varan i butiken men måste betala via nätbanken. Jag tycker det är idiotiskt att man inte kan slå pengarna i bordet i affären då man ändå måste gå dit!
Magnusson är överlag tveksam till hur nätet förändrar samhället.
– Folk går till Stockmann och kollar ”oj, såna fina fleecebyxor!”. Sedan går de hem och beställer dem billigare från någon annan butik.
En bra utveckling är att Alkos vinutbud har ökat en del.
– Det är större omsättning. När ett nytt vin dyker upp i hyllan plockas ett annat bort. Importören kan visserligen fortsätta ha sitt vin i hyllan, men då måste man betala hyllhyra. Det rör på sig. I november kom 46 nya viner, allt från 10-euros till de som kostar 440 euro.
Tre tips på prisvärda viner
- Torres Cordillera Cabernet Sauvignon från Chile (17,89 euro).
- Mayu Reserva Carménère från Chile (årgång 2015 kostar 13,83 e).
- Tausendhügel Riesling, 3-litersbox från Tyskland (32,90 e).
Har klassen blivit högre?
– Jo, folk är kanske beredda att betala någon euro mer i dag. Det hänger lite ihop med det ekonomiska läget, och nu har det lyckligtvis gått lite bättre igen. Alko tar väl överlag inte in dåliga viner, men man tar in en del mediokra men drickbara som säljs billigt.
En gång i månaden är Aarno Magnusson på provsmakning vid Alko i Helsingfors. Det kan – som med de 46 vinerna i november – vara ganska många produkter att testa.
Han antecknar sina observationer som sedan kan läsas i ÅU:s ”Vinkällaren”.
Hur ska man smaka på ett vin?
– Det är bäst att ta en klunk och låta vinet gå runt i munnen. Man ska sörpla för att få in luft så att smakerna öppnar sig. Det gör man förstås inte på finare fester, men när vi provsmakar är det mycket sörplande. Sedan kan man äta en skiva skalad slanggurka för att neutralisera munnen inför nästa vin.
Förändras vinsmakandet med åldern?
– Jo, när jag var yngre gillade jag lite sötare viner. Med åren har jag utvecklat en smak som går mera på den torra sidan.
– Det gäller också mat. Som ung tyckte jag inte om paprika och grapefrukt. Så det får gärna vara torra viner, men inte alltför höga syror. De tar livet av maten.
Text: Jean Lindén
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.