Stora ingrepp krävs för att rädda vården, inte politiker som drar hemåt
Vi står inför ett paradigmskifte inom vården, en ny verklighet. Det står klart i den nationella utredning om den specialiserade sjukvården som offentliggjordes i torsdags.
En ökad centralisering av sjukhusnätet är av nöden eftersom vården saknar pengar och personal. Fysiska sjukhusbesök i glesområden ska i framtiden oftare ersättas av distansvård och läkarhelikoptrar – förresten inget nytt i den åboländska skärgården – och digitala möjligheter måste utnyttjas bättre. Sjukhusen måste också samarbeta mer.
De tjänstemän och vårdexperter som fått i uppdrag av regeringen att ta fram rapporten föreslår att det ska finnas fem universitetssjukhus och fem till åtta centralsjukhus i framtiden, men bara ett sjukhus med specialiserad sjukvård och dygnetruntjour i varje välfärdsområde. Det skulle eventuellt drabba bland annat nattjouren i Raseborg, dygnetruntjouren i Salo och förlossningsavdelningen i Lojo, om riksdagen i sinom tid röstar för modellen.
Arbetskraftsbristen inom vården blir alltmer akut och en tredjedel av personalen väntas gå i pension inom de närmaste tio åren. En tung administration slukar resurser.
Är det faktiskt någon som tror att vi då kan hålla fast vid nuläge? Välja var man vill föda eller ha nära till nattjouren? Garanteras vård på svenska eller ens finska?
Finland har inte kunnat förbereda sig inför en åldrande befolkning som lever längre än förr och stora årskullar som blir pensionerade och skröpliga.
Trots att vi enträget hållit fast vid en beredskap inom flera andra områden, till exempel försvaret, har vi misslyckats katastrofalt när det gäller att rusta inför framtidens demografiska kris och det ökade trycket på vården. Som man bäddar får man ligga och nu har nationen liggsår.
Vi kan beskärma oss över rapporten, vilket många politiker redan gjort, men så här ser det ut när den ekonomiska snaran dras åt. Rapporten beskriver den krassa verkligheten där välfärdsområdena är de verktyg vi har för att förverkliga vårdstrategin.
Social- och hälsovårdsreformen genomfördes ju, och välfärdsområdena grundades, för att kunna erbjuda finländarna en jämlik tillgång till vård, höja vårdkvaliteten och bromsa kostnaderna. Nu verkar allting landa i det motsatta, och Finland glider allt längre från välfärd, närdemokrati och närbelägna sjukhus.
Tidigare har osthyvelmetoden gällt då vården setts över, nu har man plockat fram skalpellen eftersom operationen måste bli mer omfattande om något slags kvalitativ vård ska kunna räddas. Ont om pengar ger färre valmöjligheter.
Politiskt kommer det att bli svårt att svälja rapporten. Försvaret av Vasa centralsjukhus jour under förra regeringsperioden var en liten viskning jämfört med beslutsfattarnas kommande kamp för de ”egna” sjukhusen. När stormen nu blåser upp vore det ändå schysst om kritikerna kunde komma med alternativa lösningar.
Det finns inte längre rum för partipolitik eller regionalpolitik utan det enda som borde styra är en gemensam vilja att rädda det som räddas kan av vården i Fattigfinland.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.