Stefan Holmström 21.12.2017 04:00

Fyrtioen ville ha jobbet som vd för Svenska kulturfonden. Frågan om vem som ska bli vald har väckt en hel del diskussion. Kända namn har räknats upp: Är det rätt tidpunkt nu för den eller den – eller är loppet redan kört?
Intresset har såklart varit stort i bidragsmottagarnas led. Mångas verksamhet är beroende av stöd.
Varje år hanterar Svenska kulturfonden över 8 000 ansökningar. ÅU hade nyligen (8.12) en skämtteckning om musarmsepidemin efter veckan då ansökningar om bidrag ska in. Många söker pengar för flera satsningar. Dessutom kan de därtill vara med i projekt som andra söker bidrag för.
Öppenheten är berömvärd. Nyfikna kan med sökord och andra inställningar plöja igenom allt som delats ut exempelvis 2017. I Åbo har människor fått bidrag för studieresor, dansworkshopar, keramiktillverkning, studier, sommarturnéer, en mobilapplikation, sommarpraktik, doktorsavhandlingar, barnkulturläger.
Så har vi de riktigt stora: Åbo Akademi, för universitetets medelinsamling, två miljoner euro. I andra ändan hittas den minsta summan i vår region, i Pargas, den var 250 euro i år. Och visst finns det en viss finlandsvensk inkluderande charm i att inget verkar vara för litet för att få stöd: Degerby Lantmannagille har fått 50 euro för skötsel av Henrik Nysténs grav vid Degerby kyrka. Men så testamenterade Nystén också sin kvarlåtenskap till Svenska kulturfonden, ett kapital som växte till att bli en betydande testamentsfond. Smått och stort, enskilda människors goda vilja, väl förvaltade pengar.
Många undrar åt vilket håll Kulturfonden eventuellt styr då nuvarande direktören Leif Jakobsson i vår ger över till Sören Lillkung. Vilka slutsatser kan vi dra av Lillkungs bakgrund och det han sade igår, efter nyheten om att han blir vd?
Han själv kommenterade finurligt till Yle att han i rekryteringen ”formulerade sig med den oinsattes säkerhet”. Allra först ska han såklart lyssna och vara försiktig.
Samt läsa vad Kulturfonden verkar för, om och om igen: ”att stödja och stärka det svenska språket och den svenska verksamheten i Finland, att utveckla kunnande, kompetens och kreativitet bland finlandssvenskar, att stödja finlandssvensk samhörighet och identitet, att stödja det svenska språkets samhällsbärande ställning i Finland.”
Det är inte så att alla är nöjda med Kulturfonden. Hufvudstadsbladets Maria Gestrin-Hagner skrev i höstas en utförlig artikel om vd-rekryteringen. Hon räknade upp ett dussin potentiella namn men noterade också missnöjet. En person ”väl förtrogen med såväl fondens arbete som SFP:s innersta krets” uppgav att Kulturfondens annons hade varit sporrande: den tydde på att målet var att styra fonden i en lite mer allmänfinlandssvensk riktning (HBL, 8.10).
”De senaste åren har det varit alltför mycket betoning på vissa smala kulturområden och en viss avsaknad av insikter i allmänna finlandssvenska frågor och utbildningsfrågor som ur ett kulturautonomt perspektiv är helt avgörande och som borde vara Kulturfondens huvudfokus”, lydde den anonyma kommentaren. (kanske somliga kunde räkna ut vem denna person var).
Gestrin-Hagner fortsatte: ”HBL har talat med flera personer med SFP-anknytning som vittnar om samma sak: Det finns ett visst missnöje över att de två senaste fonddirektörerna Berndt Arell och Leif Jakobsson har varit utpräglade företrädare för kulturfältet snarare än samhällskännare, vilket enligt kritikerna ska ha resulterat i en del missar, till exempel en oförmåga att hantera tvister på utbildningssidan.
Ett skräckexempel, enligt HBL:s källor, är det misslyckade försöket att slå ihop yrkeshögskolorna Arcada och Novia.
Såja. Där har Lillkung något att bita i. Det finns säkert många som vill boka en session med Lillkung för att diskutera hur saker och ting är och hur de borde vara.
”Ses di ner o resoner”, som det väl heter i vissa regioner. Det efterlysta allmänfinlandssvenska – om det nu sedan är målet – kan kräva ganska många sessioner.
Kanske vi redan nu kunde rikta en önskan, plantera ett tankefrö? NärLillrank lyssnat och varit försiktig en stund borde han kanske initiera en debatt om vad kulturfonden ska göra i framtiden. Ta tjuren vid hornen. Lyft katten på bordet (som man säkert kan tillåtas säga på allmänfinlandssvenska).
Det samtalet borde dessutom inte handla bara om Kulturfonden. Chefsbytena inom Svenskfinland är många: Svenska Folkskolans vänner har en ny styrelseordförande, Konstsamfundet får snart en ny ordförande efter Christoffer Taxell – och så ska Konstsamfundet dessutom få en ny vd, 2019.
I det här läget är det utan tvekan motiverat med en heltäckande debatt om vilka roller de olika bidragsförvaltarna ska ha i morgondagems Svenskfinland.

Stefan Holmström
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln