De regionala skillnaderna är stora inom den grundläggande konstundervisningen, inte minst då det handlar om undervisning på svenska.
Det visar en färsk utredning som Svenska kulturfonden beställt.
— I södra Finland är tillgången på konstundervisning i regel allra bäst, säger Lasse Garoff, som gjort utredningen, i ett pressmeddelande.
Samtidigt finns det brister även i landets södra delar.
— Här finns flest läroanstalter, men här finns också kommuner där utbudet är knappt.

Smalt på svenska

Garoff konstaterar i sin utredning bland annat att Helsingfors och Esbo har ett brett utbud av grundläggande konstundervisning, men att utbudet på svenska är smalt.
Kommunernas storlek gör dessutom att tillgången på undervisning är ojämn.
I Vanda är utbudet på svensk undervisning ännu mer begränsat medan situationen i Grankulla är något bättre.
Borgå är däremot ett lysande undantag i fråga om grundläggande konstundervisning på svenska i Nyland, visar utredningen.
— Vissa har satsat på långsiktigt utvecklingsarbete och det har gjort konstundervisningen till en resurs för hela kommunen, säger Garoff i pressmeddelandet.

Bäst läge i större kommuner

Generellt är det de större städerna som kan erbjuda en mångsidig grundläggande konstundervisning. I små kommuner med långa avstånd är utbudet ibland obefintligt.
Sämst är situationen bland landets svensk- och tvåspråkiga kommuner i de södra delarna av Österbotten, medan utbudet i svenska Åboland är relativt gott trots att området geografiskt är splittrat och utspritt.
Bäst är situationen i Vasa där den grundläggande konstundervisningen på svenska är omfattande. I Vasa har man även satsat brett på tvåspråkig undervisning.
Den regionala variationen i pris för den som deltar i grundläggande konstundervisning är stor, inte minst eftersom den statliga finansieringen är ojämlik, visar utredningen. Variationen påverkar inte endast utbudets storlek utan även dess kvalitet.
Mia Wiik, ledande lärare för grundläggande konstundervisning, skriver under Garoffs syn på situationen.
— Finansieringen av den grundläggande konstundervisningen är en orsak till att läget blir ojämlikt, säger Wiik till SPT.
Hon säger att läroanstalter som är direkt kopplade till statsandelssystemet för grundläggande konstundervisning får mer statsandelar än konstundervisning som arrangeras av till exempel medborgar- och arbetarinstitut. Statsandelsskolorna finns oftast i de stora städerna.

— Statsandelssystemet gör att det är svårt för många aktörer inom konstundervisningen att anställa lärare på heltid, säger Wiik.

Samarbete behövs

Just bristen på lärare som kan arbeta fokuserat med grundläggande konstundervisning är ett av de största problemen för verksamheten, säger Wiik.
— Det bidrar till att tillgängligheten och den regionala spridningen av konstundervisningen lider.
Som en lösning på utmaningen föreslår Wiik samarbete mellan kommuner och aktörer över ett större geografiskt område.
— Det behövs någon som kan koordinera krafterna och planera undervisningen mer långsiktigt för större områden.

Förslag finns för reformer

Garoff presenterar i sin utredning ett antal åtgärdsförslag som han hoppas kan skapa en mer jämlik tillgång på konstundervisning.
De handlar bland annat om att grunda regionala institut och riksomfattande samarbetsorganisationer, om att etablera ett diskussionsforum för den svenska konstundervisningen, om att göra insatser för underrepresenterade grupper och om att säkra tillgången på svenskspråkiga lärare.
Svenska kulturfonden arrangerar på tisdag ett seminarium i Helsingfors där man ska diskutera utredningens förslag och initiera en fortsatt debatt.