ÅU 10.11.2020 19:17

Stina Ekblad har haft Dramaten som bas för sin skådespelarkarriär sedan 1987, men är välkänd också i sitt gamla hemland Finland. För några år sedan såg Åbopubliken henne gästspela i ”De langerhanska öarna”, en svävande surrealistisk pjäs av Susanne Ringell som Stina och Ylva Ekblad exekverade med en magisk precision.

Den nämns inte i ”Hän rusar strömmen förbi”, en memoarbok där Stina Ekblad sållar minnen från yrkesliv och uppväxt. Samarbetet med systern Ylva får andra exempel. I boken finns en sovrande regissörshand, en läsare fattar att det finns mycket mer att berätta, men det här är vad som iscensätts mellan pärmarna.

Varje avsnitt tar avstamp i en dikt. Dan Anderssons ”En spelmans jordafärd” har en dragningskraft för barnet Stina, hon ber sin mamma läsa den om och om igen. En annan barndomsdikt är Topelius kilometerlånga uppfostrande dikt om lilla Skrållan, den kommenteras noga, med allvar och raljans.

Den som växt upp i Österbotten (Ekblad, född 1954, är uppvuxen i Solf) känner igen sig i de citerade texterna, landskapssången, ”Slumrande toner” till exempel. För läsare i Sverige, där boken kommit ut, gissar man att det ter sig exotiskt.

Boken är redigerad enligt en antydd tidsaxel: flicka, tonåring, kvinna, mamma, gumma. Aspekterna på de stationerna ges genom minnen, vägval, framtidsutsikter, roller på scenen och utanför den. Texten illustreras av instrött personligt material: en skoluppsats, foton ur privata albumet, en vy över Onkamo, sjön vid Edith Södergrans hem i Raivola.

Rollbilderna är påfallande få, ett par är hämtade ur ”Spöksonaten” där Stina Ekblad medverkat i regi av Andrej Wajda (1994) och Mats Ek (2012). Det är femton år mellan dem och teaterestetiken kan hinna förändras genomgripande på den tiden, men framför allt skiljer sig regissörerna i arbetssätt och temperament, det berättar texten.

Ekblad föredrar regissörer som är tydliga, har formulerade arbetsramar. Själv är Stina Ekblad en strikt oflummig textorienterad skådespelare. När hon innehade professur vid Teaterhögskolan hette arbetsbeskrivningen ”Textinterpretation och språklig gestaltning”. Då åker genast Shakespeare upp i synfältet, med övningsexempel och allt: ”Jag lägger upp den [sonetten] på bordet och benar den som en fisk”.

Det är handfast och underhållande att läsa om det. Men boken syfte är inte bara att berätta om teatern, den griper det Shakespeare lämnat ifrån sig och fortsätter: ”Tiden är det stora temat. Hos Shakespeare och hos oss alla. Tiden som går, tiden det tar. […] Överallt finns det människor som bär sitt förflutna som på en osynlig bricka framför sig, de balanserar och kämpar för att inte snubbla och krossa allt, de måste alltid förhålla sig till den där brickan. Var ska jag ställa den, finns det plats för den, varför kan jag inte bara lämna ifrån mig den och gå?”

Boktiteln är en rad av Södergran ur dikten ”Ankomst till Hades”. Det är en dikt som är full av allvar – och mod att konfrontera sin situation. Men det hindrar inte att man hanterar sitt stoff med lätt hand. Så gör ett proffs.
Stina Ekblad ville redan som barn bli författare. I sin dagbok skriver hon ganska högtravande om det. När hon skrivit lite själv och får åka till Kristinestad på uppläsning i sällskap med Wava Stürmer är hon starstruck.
Den här boken visar också att hon är en exceptionellt fin stilist. Det är inte något som kommer gratis tillsammans med den sceniska förmågan att tolka.

Att åka från Solf som sjuttonåring och hamna i Odense i Danmark, där Stina Ekblad fick sin teaterutbildning, var att hamna i en totalt annorlunda, efterlängtad värld. Men resan började kanske tidigare, de som bryter upp kanske har det i sig från födseln

Den som vill ha skvaller från teaterns värld får också vända sig någon annanstans. När Margaretha Krook citeras gäller det scenlösningar, och Ingmar Bergmans person skärskådas inte utanför det som varit gemensamma uppdrag.

Förvecklingar saknas inte. En regissör som tänkt sig tillgång till ledande skådespelerskor och får nobben behandlar henne iskallt grymt under resten av arbetsprocessen. Men Stina Ekblad är alltid lojal mot sitt yrke, i medgång och motgång. Framställningen kapar ofta topparna, reflekterar alltid över dalarna.

Hon har överseende också de mer rutinmässiga uppdragen. Alla svenska skådepelare måste göra sin värnplikt i kriminalserier, säger hon. Och Ekblad tycks ha lagt ribban för rättspatologer, de måste uppenbarligen ha rötter i Finland för att verka trovärdiga.

ÅU
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln