Stilig tolkning av barockopera
Fina tolkningar. Från vänster: Sami Saikkonen (Anubis), Teppo Lampela (Marc’Antonio) och Tuuli Lindeberg (Cleopatra).
Marc’Antonio e Cleopatra
Kungsvägens musiker, konsertmästare Anthony Marini.
Tuuli Lindeberg, sopran, Teppo Lampela, kontratenor, Sami Saikkonen, dans.
Regi: Ville Saukkonen, kostymer: Hanna Hakkarainen, mask: Petriina Suomela, ljus: Timo Ollila, textning: Laura Yöntilä.
Åbo Svenska Teater 8.2.
Johann Adolf Hasse (1699–1783), var under sin livstid berömd och populär som en nutida popstjärna, sedermera nästan helt bortglömd av musikhistorien. Kungsvägens musiker, som är bra på att plocka fram obekant tidig musik, presenterade ett ståtligt och stiligt finländskt uruppförande av Hasses opera Marc’Antonio e Cleopatra från 1725 på Åbo svenska teaters scen.
’Opera’ är strängt taget fel term för denna musik. I Italien var det på 1700-talet populärt med så kallade ’serenator’, ett slags dramatiserade solokantater med endast få sångare.
Marc’Antonio e Cleopatra har mycket riktigt endast två sångare, Marc’Antonio kontratenor och Cleopatra sopran. En orsak till att Hasses musik är nästan bortglömd är måhända hans oförmåga att musikaliskt dramatisera texten, exempelvis musiken som skildrar Marc’Antonios död är rytmiskt svängig och durartat glad. I stället skriver Hasse vokalt virtuosa arior vilka tidens sångare, med kastraten Farinelli i spetsen, tacksamt tog emot.
Tacksamt sjöng även kvällens solister. Tuuli Lindeberg är känd som specialist på både nutida musik och tidig musik och förverkligade ariornas mellismer och virtuosa tongångar mycket övertygande och imponerande. Teppo Lampelas kontratenorteknik har enligt min uppfattning utvecklats på ett positivt sätt. Båda sångarna är professionella kammarmusiker och samspelet dem emellan och med Antohny Marini och hans orkester var elegant och kammarmusikaliskt exakt.
Problemet med serenatan Marc’Antonio e Cleopatra är naturligtvis: Hur dramatisera den? I en intervju (ÅU 7.2) berättar Tuuli Lindeberg hur bra Åbo Svenska Teaterns miljö passar för en barockopera. Tankarna går till Drottningholmteatern.
Men regissören Ville Saukkonen, som i den innehållsrika programboken beskrivs som ”operans upplysta despot”, försöker inte ens utnyttja teaterns dekorativa miljö. I stället skapar han en brutal, nyenkel fond med några mobila kuber på scenen och en videoskärm med hotfulla bilder från krig och kravaller.
När solisterna första gången kommer in på scenen är de klädda som soldater i hjälm och terränguniformer. I fortsättningen har kläderna – Hanna Hakkarainen – en symbolisk betydelse, man klär av sig och på sig strumpor och skor och när Cleopatra besluter att ta sitt liv får hon svart peruk och högklackade skor.
Anubis dans med Sami Saikkonen och koreografi av regissören, associerar däremot till den egyptiska förkristna gudavärlden liksom ankh-amuletten, eller –korset, som då och då projiceras på väggen.
För åskådaren/lyssnaren är tolkningsmöjligheterna många. Den överraskande finalen när det redan döda paret reser sig och sjunger en hyllning till Neapels regenter bjöd på kvällens finaste duett.
Kungsvägens musikers framförande av Johann Adolf Hasses Marc’Antonio e Cleopatra är en kulturbegivenhet och operan borde ha getts betydligt flera gånger än tre.
Folke Forsman
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.