Steg för steg och aldrig avskärmat – dansen ger en hopp
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
”Psyket och kommunikationen har intagits och komplicerats av digitaliseringen. Men kroppen finns fortfarande där. Den är det innersta och mest personliga. Det är som en kroppslig varelse mänskan måste möta sig själv, bokstavligen naken och oskyddad, det kan vara skrämmande.”
Författaren Antti Rönkä säger så i en intervju i litteraturbilagan i april-majnumret av tidskriften Voima.
Åbobor minns att hans första roman, ”Jalat ilmassa”, fick en drabbande dramaversion på Stadsteaterns Sopukka. Den handlar om hur mobbning kan förändra ens självuppfattning, också den kroppsliga.
Rönkäs böcker arbetar med frågan hur man kan ta sig ur en miljö som är skadlig för en, mentalt, fysiskt och socialt. Det är oerhört krävande utan någon referenspunkt, helst en mänsklig sådan.
Mänskliga möten blev minimerade under pandemin, spåren av det har vi ännu inte full koll på. Det kallt pragmatiska Finland hurrade lite lågmält.
Se så mycket jobb som blev gjort, och folk behövde inte ens komma till kontoret!
Det Rönkä är inne på i citatet (som översatts av mig) tror jag också avslöjar att det finns ett stort sug efter möten i rummet, möten av olika slag, som får en att relatera, något som i sin tur gör världen och våra reaktioner mindre skrämmande.
Därför kan man gärna söka sig till föreställningar, gärna utgående från något som angår en. Möten som förflyttar en till en vänligare och rymligare plats, ger något som stannar hos en också efter applåderna.
En krass spaning framåt är dessvärre att många scenkonstintresserade inte kommer att ha råd med de stora teaterföreställningarnas biljetter som har blivit dyrare samtidigt som hushållens budget för kulturevenemang blivit mindre.
Därför hurrar jag för de mindre, på många sätt mer publiknära uppsättningarna, som till exempel nyss avslutade festivalen Finfringe innehöll. Särskilt Finfringes dansföreställningar höll en hög nivå.
Ett par av höjdpunkterna gavs på lördagen på ÅST:s scener. Den ena var Carl Knifs koreografi i samarbete med Emil Nordman, som satt ord på sin livshistoria, där temat är utanförskap, ensamhet och depression.
Den är den del av de produktioner Knif gjort i samarbete med DUV-teatern, den heter ”Sense if Hope” och är en scenduett tillsammans med dansaren Eero Vesterinen. Emil Nordman dansar själv sin historia, det är imponerande.
En historia, så vanlig i Finland att den helst ignoreras, får en form av en känd koreograf som låter den ta plats, bokstavligen steg för steg. En förskjutning sker, med avseende på vad som är viktigt. En sån sker mest effektivt utan ord.
Kroppen är ingen åsiktsmaskin, och dansen kommer inte med klyschiga kommentarer. Känslan av hopp stannar inte i scenhistorien, den inkluderar också publiken.
Det andra exemplet var ”Miltä tuntuu muistaa” (Hur det känns att minnas) som är Janita Rantanens föreställning om en personlig förlust.
Hennes man, musikern Erik Ingebrigtsen, känd under artistnamnet Edorf, avled i cancer 2015, knappt trettio år.
Dansen beskriver sorgen, och den som mist någon närstående vet att sorgen har tempo- och temperaturväxlingar, att den aldrig lämnar oss, men till slut förvandlas till en uppmärksammare, mer finstilt närvaro.
Janita Rantanen dansar också i dialog, dels med en videoskärm i bakgrunden, dels med en urna. Men urnan är ingen makaber danspartner, utan en påminnelse, en universell reality check och ett sista tillfälle att visa ömhet.
Alla kommer att förlora någon, säger Janita Rantanen lungt när publiken efteråt inbjuds till samtal. Bara någon enstaka vill tillägga något verbalt.
De flesta vill vara i stundens tysta gemenskap, möta blickarna i rummet – något ytterst dyrbart i en tid då kroppar mest är frånvända och ögon avskärmade.
Här hittar du fler kolumner av Ann-Christine Snickars.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.