Ann-Christine Snickars 10.03.2024 11:28

Nour El Refai drog fullt hus på ÅST, där hennes Finlandsbesök hade sin första anhalt på fredagen. Stand up är stort, och publiken kände väl till artisten, en av Sveriges mest omtalade komiker. Visslingarna när hon intog scenen var kvitto på det.

Showen ”Nour El Refai säger skämt i ca 75 minuter” hade premiär hemma i höstas. Den går på hög växel från första stund, nu först med förväntad uppmjukande anknytning till orten och till åskådarna som sitter nära på parkett.

Stå upp är hantverk, men bara till en viss gräns, det har också inslag av allt möjligt mellan taskspeleri och gud. Konsten är att få doseringen rätt.

I en intervju inför Finlandsturnén säger Nour El Refai: ”Jag blev mycket roligare sen jag blev mamma!”. Jag knåpar genast ett enklare skämt av det. Mycket oroligare, menas väl! Och ja, den tolkningen får lite utrymme mot slutet, men inte i besvärad intervjuton, utan i den andfåddhet som infinner sig den sista kvarten.

Fast andfåddheten sitter väl mer i publiken, Nour EL Refai tycks ha en andingsteknik som inte är av denna världen, tempot som ökas successivt har ingen menlig inverkan alls på röstens koncentration.

Bara det är något att imponeras av.

Publiken är ändå mest avslappnad – den är ju det under bra föreställningar – men inför stå upp den är också skoningslös. Det elementet (Nu ska vi se vad den där går för!) måste förstås kastas tillbaka från scenen, ge publiken en avborstning.

Det börjar i mysig konsensus (Det största som hänt mig är att bli mamma! Kärlekschocken!), men gör denna konsensus till ett såll som inte kan hålla sin egen förträfflighet, utan får den att rinna ut i sörjan av blandade känslor, egna pinsamheter, andras löjlighet. Hur man kan reta sig på andra mammor, inte minst på andras barn …

Skämten om barn blir rätt hårdföra, det som gör dem smältbara är att det är en mamma som formulerar dem. Samma sätt att skoja har jag sett i klipp i andra svenska humorprogram. Att det handlar om föräldraskap, eller snarare bilden av föräldraskapet, står förstås klart.

Undrar om samma sorts skämt finns i Finland, eller om man internaliserat att det kan vara skitjobbigt att vara förälder och inte behöver skämta halsbrytande om det. Eller om det är tabu. Jag vet inte.

Driften med en inställsam (och tondöv!) form av kvinnlighet, typ överenergisk klassmamma, typ den ”naturligt smala”, och hon som oombedd kommer med ”tips” till nyförlösta, och alla som inte med sina liv som insats bevakar bakteriefriheten i barnens liv, är rafflande läcker. Det är kanske ett område man fritt kan (och ska) bränna på i hos oss också, så känns det.

Stora sjok av repertoaren inom stand up tar avstamp i familjelivet, i medelklassen, de som har tid och råd att komma på en föreställning där (skratt)spegeln tillhandahålls. Det kan bli för mycket av det goda, ironin tappar terräng till igenkännandet, underhållningens värsta förförelsegest.

Nu känner man av ett par sådana svackor, men blir kompenserad till exempel av avsnittet om ”Antikrundan” (det lite trötta parets gemensamma teveunderhållning), som utvecklar sig till en pricksäkert överdådig sketch om förväntning och uppoffring och besvikelse och banalitet, alla upptänkliga känslor som kan avslöjas i en relation när den utsätts för kännarens expertis. Relationen som möbel (med hårt uppskruvad förväntan på värdet)!

När man dras med i de här underströmmarna är showen på topp. En mörkare undertext finns också i sekvensen om tedrickare (och komikerns förmenta avsmak mot den gruppen), som låter lekfull, men med fördröjning får en att tänka på vad som också kan avses.

Nour El Refais show stryker en ganska hårt medhårs, och med ens lite mothårs. Jag är starkt för det som går mothårs, och för en scenkonst som samlar stor publik som kan skratta, inte bara bekräftande utan också av förvåning och förbluffelse, tillsammans, men inte alltid unisont.

Ann-Christine Snickars
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln