Staffan Bruun kan inte viska
Sammanfattar karriären. Staffan Bruun är fortfarande aktiv journalist men sa upp sig från HBL 2016. De 36 åren minns han nu i ”Mitt liv på HBL”. Foto: Förlaget
Boken. I augusti 1980 sänds Staffan Bruun, nyanställd på HBL, till Polen för att bevaka strejkerna som lamslår landet.
Av en slump får han nys om det första förhandlingsmötet mellan regimen i Warszawa och strejkledarna.
Bruun är först med nyheten om att kommunistpartiet förhandlar med de strejkande men på redaktionen i Helsingfors väljer man att tona ner scoopet.
I stället är det större tidningar som ger nyheten det utrymme som den förtjänar, skriver Bruun i boken ”Mitt liv på HBL”.
Sensmoralen av den här tidiga erfarenheten i hans karriär är att man inte kan ”viska ett scoop”. Antingen tror man på det man har och ger det utrymme, eller så publicerar man inte.
Bruuns memoarer om tiden på HBL, som sträckte sig fram till 2016, känns som skriven enligt den regeln.
Det här är inte en bok som viskar sitt innehåll, snarare är den högljudd och hängselsmällande.
Om det här är till bokens fördel avgör läsaren, men en sak är klar: tonen är den som man förknippar med Bruun – men inte nödvändigtvis med allt det som han skriver om.
I motsats till de många kollegor som passerar revy i ”Mitt liv på HBL” lämnade Bruun tidningen på ett uppseendeväckande sätt, under en turbulent tid på KSF Media.
För den som är intresserad främst av den tiden kan boken verka baktung. Episoden som utmynnar i vad Bruun beskriver som skrotandet av HBL som den enda rikstidningen på svenska i Finland upptar bokens sista fjärdedel.
Det betyder inte att de övriga delarna är ointressanta. Bruun blandar stort och smått när han berättar anekdoter om platser han besökt, människor han intervjuat och händelser han bevakat.
Det är kortfattat, ofta dräpande. Ibland avslutas ett stycke eller ett kapitel så, att tankarna går till Bruuns och Staffan Lundbergs satirprogram ”Fritt fram” på Yle Vega.
Man nästan väntar sig att slutklämmen ska avrundas med Nancy Sinatras ”These boots are made for walkin'” eller någon annan låt från herrarnas konservativa spellista.
Bruuns insatser som journalist är väldokumenterade och i sina memoarer avverkar han dem i ett rasande tempo.
Han är mitt i folkresningen i Litauen, besöker en ödelagd fiskeby i Kina, är med under den arabiska vårens inledning i Tunisien och bevittnar flyktingars desperation på Greklands stränder.
Däremellan jagar han respektlöst finländska politiker som åker fast för fotkörning, super eller ofredar kvinnor.
Bevakningen av smusslande finlandssvenska fonder, stiftelser och föreningar har blivit något av Bruuns varumärke. Också det ryms med, liksom mindre allvarliga berättelser om oredligt berusade finländare på väg till Formel 1-lopp i Japan, finlandssvenskt vänsterprassel och vad som skedde nattetid på redaktionschefens soffa.
Inte sällan placerar sig Bruun i händelsernas centrum där han blir föremål för upphöjda politikers kritik och kommer därför att inte bara bevaka ett skeende utan också påverka det.
I sådana fall kunde ”Mitt liv på HBL” ha mått bra av källhänvisningar men å andra sidan konstaterar Bruun redan i förordet att detta är hans historia och hans sanning.
Hur underhållande det här än är så känns bokens kast mellan blodigt allvar och vardagskomik ibland för tvära. Det lättsamma rinner över i det allvarsamma vilket understryker hur skissartat Bruun återger också de tyngre ämnena i boken.
Men när läsaren kommer till kapitlen som handlar om hur HBL ”målmedvetet och systematiskt nedmonterades som riks- och nyhetstidning” går det inte att ta miste på Bruuns passion.
Den största kritiken riktas mot Christoffer Taxell, styrelseordförande i Konstsamfundet, Kaj-Gustaf Bergh, Konstsamfundets vd och KSF Medias styrelseordförande, och mot tidningschefen Barbro Teir.
Samtliga har lämnat sina poster men endast Teir, som fick sparken, tvingades ta ansvar – för sent enligt Bruun – för att HBL tappade annonsörer, läsare och i upplaga.
Bruuns kritik kan sammanfattas som att istället för att utgå från HBL:s styrkor – en gedigen nyhetsjournalistik som knöt samman Svenskfinland (en ”rikstidning” har HBL aldrig varit) och en tidning, och webb, som innehöll en mångfald av ämnen – experimenterade man med appar, bilagor och kvällsbilagor som intresserade få men som kostade mycket.
Pengar gick också förlorade på omorganiseringar, seminarier, konsulter, fler chefer och, i ett försök att locka annonsörerna tillbaka, allför generösa erbjudanden.
Samtidigt avlöste samarbetsförhandlingarna varandra, journalisterna blev färre, lokaltidningarna i Väst- och Östnyland blev mindre lokala och HBL mindre relevant som dagstidning.
Är Bruuns kritik befogad? Absolut, för även i en bransch i förändring finns det personer med titlar och lönenivåer som signalerar ett yttersta ansvar. Att motta kritik är en del av det ansvaret.
Kritiken blir också mer träffande om den följer med alternativ. Bruun är en renodlad journalist, en av våra bästa, men begränsad som visionär i ett föränderligt medielandskap.
Att utgå från journalistiken, som han gör, är helt rätt, men det krävs mera. Under tiden på HBL rymdes Bruuns större redaktionella ansvar på en 18 månader lång sejour som redaktionschef.
Att han avbröt den, förvisso för att skrivandet lockade men också för att undvika en konflikt med då tillträdande chefredaktören Erik Wahlström, verkar nästan ”obruunskt”.
Ett av de mer intressanta kapitlen i boken – förutom det som låter förstå att Bergh var beredd att lägga ner papperstidningen HBL men stoppades av Taxell – handlar om hur västnyländska aktörer ville köpa tidningen Västra Nyland av Konstsamfundet för en miljon euro. Bruun och Staffan Lundberg skulle axla ansvaret för tidningen.
Men Konstsamfundet sa nej, trots att man ”gång på gång visat att man saknar kunskap och vilja att ge ut högklassiga tidningar.”
Att fler personer inte känner sig träffade av det påståendet, med en högljudd debatt om den svenska tidningsjournalistiken i Finland som följd, är sorgligt.
Men det är inte Staffan Bruuns fel. Han har gjort det han kan.
Mitt liv på HBL
- av Staffan Bruun
- Omslag: Anders Carpelan
- Förlaget, 2018
- 332 sidor
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.