Stadsteaterns Tolkienuppsättning blir scenografins fest
En av de minnesvärda är Miska Kaukonen som har rollen som Klonkku, alias Gollum. Honom tar man inte var man sätter honom, Kaukonens varelse bär upp det farliga gränsöverskridandet. PRESSBILD Otto-Ville Väätäinen
Tolkiens ”Sagan om ringen” är berättelsen med extra allt: trollkarlar, alver, ondsinta orcher, en förtrollad ring, en jättespindel och mycket mer. Händelserna utspelar sig i en tidlös värld som har sagans konkretion.
Men huvudsaken är äventyret, den ringen som måste återföras till platsen där den blivit till, för att detroniseras. Det är ett delikat uppdrag, för om dess ägare trär den på sitt finger blir han genast korrumperad av makten.
Kanske är det just detta bakvända sagouppdrag, inte erövrandet utan återställandet, som gjort sagan så attraktiv. I Tolkiens version är det en långdragen historia, som litteratur i fantasygenrer ofta är, men på Stadsteatern kan man få berättelsen i en version som går på en kväll. Man kan se ”Taru sormusten herrasta” som ett elddop för nyrenoverade stora scenen.
Uppdraget just här är att se om alla består det sceniska provet, scenografen och dräktskaparen, ljusdesignern, maskören, pyroteknikern, alla, alla. För att inte tala om scenteknikerna som i stunden trycker på rätt knapp, så att bergets port öppnar sig, odjuret sprutar eld eller dimman väller in. När föreställningen efter fyra timmar tar emot applåderna får hantverkarna som håller till bakom scenen hörbart bifall. Det är helt på sin plats.
”Taru sormusten herrasta” balanserar på den branta stig som ska ta hem föreställningen i en estetik som ligger någonstans mellan film och monumental liveprestation. Det är scenografins fest, och mer än pompösa borgruiner och portarna in i förtrollade berg är det de öppnare landskapen, där man kan se scendjup och perspektiv, som tar hem priset.
Scenografen Teemu Loikas har också tänkt ut fantastiska skogslandskap, ibland är de bara en samling höga stammar, en annan gång trassliga grenverk som får sin volym av ljus och skugga. Och de märkliga skogsväktarna, enterna, de får givetvis sin gestaltning här, de tillhör de visuella wow-ögonblicken, som det finns fler av.
Ibland tenderar de att stjäla föreställningen, men emellanåt samspelar allt, som i pjäsens början, där hobbitarna, på väg på sin riskabla resa, gömmer sig bland ogenomtränglig växtlighet för de svarta riddarna, stiliserat och sagoaktigt gestaltade.
Skådespelarna har att förhålla sig – och ibland spela emot – den här överväldigande uppsättningen. Det är på gott och ont. Det tillför en lärorik läxa om (mänskliga) proportioner, till exempel. Men berättelsen blir också sönderklippt av kraftfulla scenbyten och kan få något tablåliknande över sig.
Ett riktigt Ringen-fan har nog inte något emot det, det finns vissa ingredienser som bara måste vara med, hur klichéaktiga de än kan kännas. Därför har Mikko Koukis regi inte gjort så mycket till exempel åt trollkarlen Gandalf, som rent ut sagt är en rätt tråkig figur som för det mesta bara står rätt upp och ner och harangerar världen.
En annan kliché är orcherna, som rör sig i kollektivt krum under gutturala läten. Det är ett sätt att främmandegöra ondskan som blir extra understruket på en teaterscen. Ursprungstexten innehåller ju mer komplicerade spår, och de syns som glimtar här – ringen kan ju göra ens bästa vän till fiende.
För skådespelarna blir det en utmaning att så att säga hålla sig inom formatet, men ändå ha en individuell karisma på scenen. Stefan Karlsson arbetar fram en Frodo som är lite nördigt oskuldsfull, men som ändå håller som identifikationspunkt i sagoäventyret. Olli Rahkonens Legolas har ett stillsamt fysiskt kroppsspråk som får hans gestalt att lysa.
Kirsi Tarvonen som inte bruka väja för stora utspel, syr nu in sin energi i Galadriels underbara klänning (som alla dräkter designad av Pirjo Liiri-Majava). Mika Kujala delar (till all lycka) med sig av sin karisma till Gandalf. Skådespelarna kan ge också genomgångsscenerna en behövlig ytspänning.
En av de minnesvärda är Miska Kaukonen som har rollen som Klonkku, alias Gollum. Honom tar man inte var man sätter honom, Kaukonens varelse bär upp det farliga gränsöverskridandet. Till vilken kategori hör han egentligen? Frodo måste tämja honom och göra honom till vägvisare. Det är inte lätt. Och i scenrummet klättrar Kaukonens Klonkku bokstavligen på väggarna.
Som i alla äventyrsberättelser blir vändningarna till slut ganska många. Stridsscenerna blir det också. Själv tycker jag att just de, fast de är intensiva, blir ett slags transportsträckor, som tar lite tid av de relationer (och av alverna!) som också måste få plats på scenen.
Relationerna mellan de olika ”folkslagen”, som anstränger sig för att leva i fred, beskrivs mest i replikform. Som en del annat verkar just det vara underförstått i nya iscensättningar av ”Sagan om ringen”. Men en av de roller som tycks växa organiskt ut ur just detta scenäventyr tillhör Frodos vän Sam, som får utveckla sig till en lojal och initiativrik vän. Hannes Suominens sätt att lämna bipersonkomiken bakom sig i avgörande scener är fint att se.
Läs mer om pjäsen och kika in bakom kulisserna på teatern här!
Och se pressbilder från verket här!
Taru sormusten herrasta (Sagan om ringen)
av J. R.R. Tolkien
Dramatisering: Sami Keski-Vähälä
Regi: Mikko Kouki
Koreografi: Oula Kitti
Scenografi: Teemu Loikas
Dräkter: Pirjo Liiri-Majava
Ljusdesign: Janne Teivainen
Ljuddesign: Iiro Laakso
Maskering: Minna Pilvinen
Projektioner: Sanna Malkavaara
Pyroteknik: Tero Aalto
I rollerna: Stefan Karlsson, Hannes Suominen, Teemu Aromaa, Markus Riuttu, Mika Kujala, Markus Järvenpää, Miska Kaukonen, Antti Kyllönen, Olli Rahkonen, Joonas Saari, Anna Victoria Eriksson m fl.
Premiär på Stadsteaterns stora scen 15.2.
Ann-Christine Snickars
ann-christine.snickars@aumedia.fi
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.