Ann-Christine Snickars 26.11.2020 16:19

Senhöstens premiär på stadsteaterns stora scen är en pjäs om Nokia, den heter också bara ”Nokia”. Mer behöver inte sägas i Finland. Nokia har rört vid hand och fot på nästan alla, med mobil och med stövlar.

Nokia har skapat rikedom och besvikelse, kanske är det inte märkligt att göra en stort upplagd föreställning om företaget.

Det finns ju en musikal om IKEA som är både vass och underhållande. Den fick sitt berättigande genom Ingvar Kamprad, som på sitt säregna sätt styrde och ställde och gjorde vinstkapitalismen folklig och ytterst påtaglig.

Nokia skulle väl inte komma på fråga på teatern om det inte vore för Jorma Ollila. Taneli Mäkelä är Jorma Ollila i Sami Keski-Vähäläs pjäs, och han har, tillsammans med Olli Rahkonen som gestaltar Risto Siilasmaa, som efterträdde Ollila och bröt med den koleriska härskarstilen, genomgående en enda roll.

De övriga har många, ibland bara snabba inpass som man markerar med en förändrad röst eller kroppshållning. Inklusive de ovan nämnda består skådepelargardet av bara åtta personer, så det blir många entréer när Nokias historia från 1980-tal fram till i dag ska återges.

Först kommer ändå en liten prolog som om företagets begynnelse, och fabriken som var ett innovativt trämassesliperi, först i Finland. Grundaren Fredrik Idestam, förkroppsligad av Carl-Christian Rundman, placerar helt sonika en modell av den som en hatt – det börjar ryka ut skorstenen.

Rundman har ett tiotal roller, de mest karismatiska är som den bullriga Nokiachefen Kari Kairamo och Microsofts Steve Ballmer, en man som också gjorde sig bred. Rundman passerar i ett blixtporträtt också som Paavo Lipponen, på kornet gestaltad.

Föreställningen får en välbehövd lätthet av de här snabbisarna.

Vad som på riktigt sas i styrelserummen vet man bara lite om

Lipponen dyker upp under det tid då Ollila uppvaktas av politiker. Varför vill han inte ställa upp som presidentkandidat? Han vill ju hellre vara kung, avslöjar han för sin hustru, gestaltad av Minna Hämäläinen. Hämäläinen återkommer i några roller i serviceyrken (servitris, flygvärdinna, mamma) och senare som Marjorie Scardino, lyskraftig i Nokias styrelse.

Alla som dubblerar roller har sitt första uppdrag som berättare, så sägs det i rollistan. Det är en teknik som författaren fallit tillbaka på för att skapa en distans, och minimera replikeringen, som ju måste vara fiktiv.

Vad som på riktigt sas i styrelserummen vet man bara lite om.

Nästan oupphörligt vänder man sig mot publiken och talar om vad som sker. Också Ollilas och Siilasmaas roller fungerar så. De omtalar sig själva i tredje person och bygger övergångarna mellan olika scener.

Det gör det möjligt för åskådaren att hänga med i svängarna, inte alla finländare kan Nokias historia på sina fem fingrar, fastän det skrivits hyllmeter om den.

Inom företaget går det undan, men pjäsen har två och en halv timme effektiv speltid, och det känns till slut ganska långt. Ingen har riktigt uppfunnit hur man konsekvent gör styrelsemöten till levande teater.

Och huvudprodukten, mobiltelefonen, som syns som en vidunderlig skatt i prologen kommer i skymundan när det börjar talas om global utveckling.

Men regissören Mikko Kouki är påhittig och kämpar mot styrelserumsstelheten. Ollila får visa sin auktoritet genom att vandra längs det oändliga styrelsebordet, och förhandlingarna med Microsoft återges först som ceremoniell kampsport och sen som pingismatch.

Vanligt folk som använde mobiltelefon och nångång täljde guld på ärvda aktier får ingen synlighet

Det är visuellt fyndigt. När Nokiaaktien har sin storhetstid är scenen placerad i ett flygplan på hög höjd. Det är effektfullt och gestaltar också faktum. Man måste också ner på jorden igen, det är ofrånkomligt.

Fastän pjäsen inte okritiskt låter personer och transaktioner passera är den mest en hyllning till företaget och till företagandet och till den finska sisun, som startar i skogen och landar på börsen.

Den utspelar sig enbart i företagarbubblan och öppnar inte dörren för det mer prosaiska Finland. Vanligt folk som använde mobiltelefon och nångång täljde guld på ärvda aktier får ingen synlighet.

Det visar hur febrig och isolerad världen i ett expanderande företag kan bli, men det riskerar också att tidvis göra föreställningen hermetisk. Och när den nyaste ledningen i presskonferens vänder sig mot publiken i Sari Baldaufs (Anna Victoria Ericsson) gestalt, föranledd av att NASA valt Nokia som samarbetspartner, är det svårt att veta om man ska känna sig exkluderad eller inkluderad..

Det kan också vara poängen. Teatern är oftast bättre på att uppväcka ambivalens än att komma med företagsanalys.

Det är i stället människorna på scenen som slukar uppmärksamheten, kändisar eller superkändisar i den internationella företagsvärlden.

Den sällsamma blandningen av storhet och litenhet hos penningens maktmän, det är pjäsens saldo

Det går på ett ögonblick att känna igen Stefan Karlssons version av Steve Jobs, Mika Kujala som Stephen Elop och Kimmo Rasilas inhopp som Bill Gates. På deras kompetenta skådespelaraxlar vilar också andra roller, de allvarstyngda styrelseledamöterna, som vet att de kan åka ut vid nästa drag i finansvärlden.

Själva scenbilden (av Teppo Järvinen) och ljussättningen (av Janne Teivainen) gör sitt till och motverkar föreställningens dragning åt idrottsreferat. Scenbilden har högt i tak och utrymmet har stort djup. Tillsammans med spelet mellan ljus och skugga fokuserar den på proportioner.

Den sällsamma blandningen av storhet och litenhet hos penningens maktmän, det är pjäsens saldo.

Ann-Christine Snickars

Dela artikeln