Stadsteaterns första höstpremiär: ”Don Juan” med stor komik och helveteseld
Don Juan i badet. Stadsteaterns föreställning av Molières klassiker startar här. Men Don Juan (Eero Aho) är på inget plan en renlevnadsman.
Foto: Otto-Ville Väätäinen
Hur sätter man upp ”Don Juan” i Tindertider? I dag skulle han ju i princip inte behöva stiga upp ur badkaret för att få kontakt med nya damer. Just en badkarsscen öppnar Stadsteaterns premiär på Molières ”Don Juan”, en pjäs som såg dagens ljus 1665, och en historia som spelats flitigt i olika variationer efter det.
Eero Ahos Don Juan stiger upp ur badet, sen står badkaret oanvänt som blickfång i scenbilden som blir densamma genom hela pjäsen. Scenografen Markus Tsokkinen har skapat ett slarvigt rikemanshus med spår av vilda fester. Flaskor står i vrårna, en kristallkrona har rasat i golvet. Några sunkiga madrasser är staplade vid en vägg.
Och längst in sitter en bortglömd festprisse på klosetten med öppen dörr, han tar upp sin jättelika tuba och spelar några toner när det hettar till. Kari Lilja är tubisten. Någon sådan finns inte upptagen i ursprungstexten, men är regissören Pasi Lampelas sätt att antyda ett utifrånperspektiv, låt vara från dasslocket.
Kvinnomagnet. Don Juan (Eero Aho) belägras av Charlotta (Riitta Salminen) och Mathurine (Minna Hämäläinen). Betjänten Sganarelle (Hannes Suominen) bevittnar det i bakgrunden. Foto: Otto-Ville Väätäinen
Regissören säger i programbladet att han ser Don Juan som en man som avskyr alla begränsningar, han ska ha rätten att förverkliga alla sina passioner. I princip är det den moderna människan i ett nötskal.
Molières text kan ge en del friheter, dagens varianter tar med rätta några genvägar. På Stadsteatern får alla utom huvudrollsinnehavarna (Don Juan och hans betjänt) dubblera sina roller. Arto af Hällströms finska språkdräkt är robust och rättfram. Personregin målar också med grova penseldrag. Don Juan bryr sig inte det minsta om finlir, han är begäret personifierat.
Det finns stor komik i det, publiken skrattar gärna åt det lystna minspelet. Men rollen blir i det mer grovhuggen än den kunde vara, och det smittar av sig på alla andra roller. Att kvinnor ska gå på hans charm ska vara utom allt tvivel, men det hårda täcket av självförälskelse hos den förgudade mannen får en att fundera.
Nåja, här kan kvinnorna också ha det fysiska initiativet, i en scen klamrar sig till och med två damer ihärdigt fast vid DJ. Damernas dräkter, liksom männens, får variera mellan något ”tidstypiskt” och något slags sagofigursstass till lite jeans. Det passar ganska bra.
Men kvinnorna kroppsspråk har regin inte helt och hållet uppdaterat, det är lite för mycket knyck-på-nacken och händerna-i-sidorna. Känns torftigt, fastän Minna Hämäläinen har en triumfatorisk stund när hon som Dona Elvira skäller ut Don Juan.
Röd vrede. Dona Elvira (Minna Hämäläinen) läser lusen av sin man, Don Juan (Eero Aho). Foto: Otto-Ville Väätäinen
”Don Juan” är förstås en pjäs om maskulinitet. Och uppsättningen tar vara på alla moment som innehåller ruff och konflikt mellan män. I rekvisitan ingår boxhandskar och basebollträn. Det infantila, kravet på att allt ska lösas genast – och till egen fördel – är Don Juans särmärke, och inte bara hans. Men den ensamma mannen som inte tror på något alls (utom att två plus två är fyra) borde också få ta plats.
Kanske är det meningen att man ska se det tvärs genom komiken.
Vissa småroller är helt sanslösa, som tiggaren som har en kort entré, till synes så fattig att han får lov att klä sig i en gammal shoppingkasse. Eller herr Dimanche, den bokstavligen fyrkantiga fordringsägaren som blir sönderpratad och utkastad. Kimmo Rasila gestaltar de här läckerbitarna, han kan det språket, samtidigt kan hans repliker gå på tvärs mot hans apparition.
Husbonde och betjänt. Don Juan (Eero Aho) manipulerar sin betjänt Sganarelle (Hannes Suominen). Men betjänten är den enda som vet vem Don Juan verkligen är.
Foto: Otto-Ville Väätäinen
Men den bästa rollen i ”Don Juan” har alltid varit Sganarelles, betjäntens. Hannes Suominen som gestaltar den är både undfallande och påstridig. Så gott han kan, han får ingen yttre auktoritet alls, han är genomgående klädd i helknäppt underställ med stjärtlucka.
Men Sganarelle har ändå det största spelrummet, och han ger en saker att tänka på. Är han den som förmildrar Don Juan framfart i världen, eller är han den som möjliggör hans gärningar?
Don Juan får, som vi vet, till slut sitt straff. I min lite äldre svenska översättning står i sista scenanvisningen: ”Jorden öppnar sig och uppslukar honom. Stora flammor slå upp, där han har försvunnit”. Och tro det, eller gå och se – just precis det händer Don Juan på Stadsteatern.
Don Juan
av Molière
Översättning till finska: Arto af Hällström
Regi: Pasi Lampela
Scenografi: Markus Tsokkinen
Dräkter: Tuomas Lampinen
Maskering: Anja Kulju
Ljusdesign: Jarmo Esko Ljuddesign: Tuomas Rissanen
I rollerna: Eero Aho, Petri Rajala, Hannes Suominen, Minna Hämäläinen, Kimmo Rasila, Markus Ilkka Uolevi, Riitta Salminen, Kari Lilja
Premiär på Stadsteaterns lilla scen 6.9.
Ann-Christine Snickars
ann-christine.snickars@aumedia.fi
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.