Som en frisk fläkt stack de ut och påminde hela den glada strandpromenaden om att staden tillhör oss alla, dygnet runt.
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
En fredagskväll i somras cyklar jag hemåt längs åstranden.
Det är en av de där varma sköna sommarkvällarna som det fanns så gott om i år.
Restaurangbåtarna är fyllda till bristningsgränsen, människor sitter på kajkanten och halvligger i gräset. Från uteserveringarna hörs klirr av glas och prat. Glada och festyra människor överallt.
Men bara unga människor. Tills jag plötsligt registrerar ett par som inte passar in.
De har helt klart passerat 70 eller kanske till och med 80 strecket, deras vita välkammade hår glänser och de stöder sig lite på varsin käpp medan de diskuterar, pekar och belåtet tar sig fram längs med strandpromenaden.
Turister tänker jag. För äldre människor rör sig inte utomhus sent en fredagskväll. Inte i Åbo och inte i andra finländska städer. Inte fast kvällen är gjord som av sammet.
Faktum är att våra seniorer inte heller, åtminstone i den grad de kunde göra det, syns till i våra andra offentliga rum så som köpcentrum eller krogar. De flanerar inte längs med Aura ås stränder och de sitter inte på caféerna i centrum.
Herrarna som ville se Åbo by night var nog lyckligt omedvetna om det här.
Tur, säger jag. Som en frisk fläkt stack de ut och påminde hela den glada strandpromenaden om att staden tillhör oss alla, dygnet runt.
Visst, vi kan följa experternas råd och bygga nya skräddarsydda senioranpassade bostadsmiljöer och kvarter där minnessjuka inte tappar bort sig.
Men samtidigt kan vi också se till att alla känner sig välkomna och accepterade i de gemensamma rum vi redan har.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.