Spritsmugglarhistorierna innehåller myndighetsförakt och äventyr och stora pengar — Gustav Wickström har sållat fram berättelser från Åbolands förbudstid
Rätt mycket har skrivits om förbudslagen i Finland och spritsmugglingen i dess spår. Smugglingen organiserades i stor skala över Östersjön och Åboland var i en särställning. I ”Ett skepp kommer lastat” har Gustav Wickström samlat smuggelhistoria och smuggelhistorier.
Berättelserna har levt kvar, men människor har inte alltid velat dela dem. Men, skriver Wickström, nu har det gått ett sekel sen det hände och stoffet är ingen het potatis längre. Så hans bok innehåller många namngivna personer, deras historier berättas i regel av deras efterkommande.
Boken inkluderar en lista på ett trettiotal sagesmän som ibland lämnar ut sitt eget och andras namn i texten, ibland inte. Många är från Korpo, men texten rör sig också i Nagu och Houtskär och gör avstickare till Iniö och Hitis och delar av den Åländska arkipelagen.
Boken har också en litteraturlista, till hjälp för den som vill veta mer. Här finns förstås Kaj Dahls ”Smugglare i skärgården” som kom ut i början av 2000-talet och baserar sig på decenniers resor och kontakter också i Åbolands skärgård (namns nämnande också här!).
Färskare studier finns också, som Lars Westerlunds ”Keitä olivat viinan salakuljettajat” (2017).
Ibland citeras de skriftliga källorna, som Ulla- Lena Lundbergs ”Kökar” (1976), en samling djupintervjuer med Kökarbor. Där berättar postföraren att det inte var värt att avslöja smugglare. De hade slagit ihjäl mig, säger han. Han kan mena det som en känsla eller ett reellt hot. Uppenbarligen båda.
I Åboland fanns möjligheter till varierande transportleder in mot fastlandet till Åbo. Ibland åkte man också sjövägen långt norrut. Ju längre varan fraktades desto högre pris kunde man sätta på kanistern.
Alla som har rötter i Åboland har säkert korsat spår av smuggeltiden – något föremål tillverkat av de karaktäristiska kanistrarna, om inte annat, en praktisk långpanna eller bakplåt.
Men historierna i ”Ett skepp kommer lastat” befattar sig inte systematiskt med de konkret materiella spåren av smuggelförtjänsterna. Ett och annat upprustat hus skymtar, och anskaffning av båtmotorer i större skala och snabba motorbåtar att komma undan tullarna i. Man slås av att berättelserna ibland liknar fronthistorier, skildringar av en machovärld med äventyr och livsfara i fokus.
Det har funnits en stark tendens att heroisera spritsmuggling, men det handlade ju om ett brott som i sin tur förde med sig social oro och andra brott: mutor och korruption och våld. Dryckenskap givetvis. Men de som hade smuggling som jobb måste av uppenbara skäl hålla sig nyktra, det var ett ytterst riskfyllt arbete.
Skärgårdshavets vidsträckthet gjorde det först ganska lätt att komma undan tullare och polisväsende, åtminstone i början av 1920-talet då myndigheterna ännu inte hade så stora resurser att förfölja de laglösa. Straffen var inte överhövan stränga.
Brott lönade sig. Och föraktet för myndigheter frodades.
Hjalmar Mäkelä från Korpo och Karl Johan Mattson från Iniö två kända personer
Kombinationen Korpo och spritsmuggling manar strax fram bilden av Hjalmar Mäkelä, som satt bestående spår i kyrkbyn, främst genom det karaktäristiska tegelhuset, men också med ett rykte med viss hjältestatus.
Mäkeläs liv kunde vara stoff för en storfilm eller spännande roman.
Där finns hans storvulenhet, det iögonenfallande huset, velodromen, båtarna, kontrasten mellan byrålådor fulla med cash och påståendet att han i verkligheten inte ens kunde räkna. Men skildringen lämnar också utrymme för den mindre glamorösa Mäkelä, hans hårda nypor och hur han småningom fick se sitt rike rasa. Hans sista år var tragiska.
En annan profil är Karl Johan Mattson från Iniö, som också efter förbudstiden var en framgångsrik företagare – då med jordbruksmaskiner, nymodiga spannmålstorkar, som produkt. Hans historia, som han själv har berättat den, har förvaltats av hans barnbarn, Hans Langh.
Gustav Wickström är förvisso medveten som de källkritiska problem smugglingsberättelserna för med sig, och han påminner om det. Händelserna ramas in både av lojal tystnad och storskrävlande – ”storljugaren” kallas en av källorna från förr.
Och vad allt ett sådant epitet kan innebära vet bara den som väl känner skärgårdens sätt att tänka och formulera sig.
Ett värdefullt kapitel är ”Pappa och farbror Kalle” där Gunnar Andersson, tidigare fyrmästare på Utö och själv född under förbudstiden, berättar det han fått höra av familj och släkt. Det är en livfull och nykter (om uttrycket tillåts!) berättelse som säkert har stiliserats av tiden, men som inte hanterats i många led, som flera andra av historierna.
Men en intresserad läsare finner också mytologiseringen av perioden och av enskilda aktörer, som tydligare kommer fram i andra avsnitt, spännande. Wickströms bok är också klarsynt på det området.
”Man fattar vilken dominerande roll spritsmugglingen hade i skärgårdslivet”
Enskildheterna är ibland hisnande. Det gäller inte bara utförligheten i hur allt gick till, omlastningen från spritbåtarna och de arbetsamma transporterna med ”torpeder”.
Det gäller också dråpliga situationer, som där smågrabbarna som lirkat sprit ur kanistrar på bybryggan och i brist på blandis häller den i ett hällkar med regnvatten – och sörplar i sig.
Det handlar också om en by där praktiskt taget alla var involverade i affärerna, om lokala poliser som tittade åt annat håll, eller gjorde beslag utan att protokollföra ägare, om statsanställda som inte kunde motstå frestelsen i snabba pengar och förlorade sin tjänst.
Givande är också att de mer lågprofilerade smugglarna glimtar fram, de som inte just gjorde förtjänst, som av en slump hamnade i branschen eller var med bara för äventyret.
Man fattar vilken dominerande roll spritsmugglingen hade i skärgårdslivet. Volymerna smuggelsprit är svåra att gestalta. I slutordet skriver Wickström: ”När tullen och polisen år 1930 beslagtog över en miljon liter sprit, ansågs det allmänt vara en tiondel av den mängd, som årligen fördes in i landet.”
Och: ”Antalet personer, som i en eller annan form deltog i den olagliga trafiken, uppskattades till mer än hundratusen.”
Det gäller för landet i stort. Man ska också minnas att den lagliga delen av förbudstiden, övervakningen, även den var en stor sysselsättare. På någondera sidan hittar man garanterat någon släkting.
Ett skepp kommer lastat
- av Gustav Wickström
- Grafisk form: Marienka Pakaslahti
- Litorale, 2020
- 213 s.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.