Anja Kuusisto 23.11.2019 05:02

Nationaleposets Väinämöinen är en gammal vis man redan när han föds.
Det är få förunnat.
Trots sin visdom begår även Väinämöinen misstag, utmanas och blir ångerfull.
Finlands äldsta teater firar jämna år med att sätta upp i Kalevala i en tappning som ingen har sett förr, knappast någon har kunnat föreställa sig – men som alla borde se.
Annat kan man inte säga.
Den imponerar, den utmanar inte bara på scen utan även publiken, och den ger ett lyckorus. Såväl teaterkritiker som publik har älskat den här lekfulla, experimentella, mångbottnade Kalevala.
En sådan lovsång kring en pjäs är få produktioner förunnat.
Trots det har Kalevala också ristat in sprickor i Åbo Svenska Teaters anseende.
ÅST tvingas stå i skottgluggen för de oklarheter och gråzoner som präglar hela teaterbranschen.
Det är frågan om luddigheter i fråga om vad en utbildning eller fortbildning i branschen kan innebära, när är det frågan om oavlönad praktik, när ska praktikanten få lön, vilken lön och vilka villkor ska gälla.
9 november intervjuas Kalevalas regissör Jakob Höglund i Vega Lördag av Kike Bertell. Höglund intervjuas i egenskap av ny konstnärlig ledare för Lilllan, men en stor del av intervjun ägnas också åt att diskutera Antti Järvis Long Play om arbetsvillkor på teatrar, ett program där Kalevala-produktionen på ÅST är exemplet på hur fel det är att skådespelare som fortbildar sig utnyttjas som gratis arbetskraft.
Ingen ur ensemblen uttalar sig i programmet.
I Kalevalas ensemble ingår skådespelare som studerar musikteater vid Novia i Jakobstad och skådespelare som fortbildar sig i dockteater vid Åbo yrkeshögskola (Turku AMK). Enligt Höglund (9.11, Vega) har det aldrig funnits någon tvekan om inte Kalevala på ÅST skulle vara en del av en utbildning. I programbladet beskriver han också hur ”ensemblen har lekt, sjungit, diskuterat och improviserat fram lösningar” tillsammans.
I torsdags kunde man höra bland andra Sofia Törnqvist – som ingår i Kalevalas ensemble och som är en av dem som har fortbildat sig vid Åbo yrkeshögskola – i Slaget efter tolv i Vega. Hon sa bland annat att några i Kalevala-ensemblen hade kontaktat skådespelarförbundet på förhand och kollat upp sina kontrakt innan de skrev på, en oavlönad praktikperiod var ingen överraskning.
Nu försöker vi inte släta över. Det är inte oproblematiskt om folk hamnar att jobba gratis med hänvisning till att de får praktik.
Det är inte heller oproblematiskt om skådespelare blir utan jobb för att yngre från studiebänken tas in som oavlönad arbetskraft eller på kontrakt med sämre villkor.
Det vi försöker säga är att det är fel att ställa ÅST:s Kalevala vid skampålen för ett branschproblem som är så brett och komplext – samtidigt som vi kan påminna om att ensemblen numera lyfter lön.
Problemet är dessutom ingalunda begränsat till teaterbranschen, snarlika exempel finns i flera kreativa branscher, journalistiken inte minst.
De två oavlönade praktikanter från ÅA:s medialinje som vi har haft med oss de två senaste veckorna på Åbo Underrättelser har inte orsakat någon debatt. Det är vardag att kortare praktikperioder också inom ramen för universitetsstudier görs oavlönat.
Gränsdragningen blir ändå många gånger knepig. Det finns gråzoner i de flesta branscher.
Också därför kan man applådera ÅST:s Kalevala.
Ge en applåd för att de här frågeställningarna nu ventileras inom teaterbranschen i hela Finland – och sedan låta Kalevala-ensemblen fortsätta med sitt arbete.
De medverkande i Kalevala verkar inte har några synliga sprickor emellan sig och inte heller mellan sig och teaterhusets övriga personal.
De konkreta sprickor som teaterbyggnaden lider av är därför ett större bekymmer för ÅST.
De sprickorna är också en gråzon av vetande och antydningar, av lera och murbruk.
Finlands äldsta teaterhus firar nu 180 år. I samband med 175-årsjubileet gjordes en liten film om teaterhusets skatter, där skådespelaren Riko Eklundh bland annat citerar några ord ur Nils Henrik Pinellos prolog i teaterns första gästbok:
”Ty för de sköna är ett hem berett, och Auras sångmör en fristad funnit, där de får andas ljuvt, och fritt och lätt, för scenens konst de har ett tempel vunnit”.
De sprickor som detta tempel – ombyggt och renoverat i repriser – har fått detta år är en skam av mått.
Självfallet önskar vi att skådespelare på alla teatrar i landet har hyggliga arbetsvillkor.
Det vi understryker – och där tror vi gamla, visa Väinämöinen skulle instämma – är att Finlands äldsta teaterhus måste garanteras en stabil framtid.

Anja Kuusisto
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln