Bokrecension: Språkforskare med smittande vitalitet
Gustaf John Ramstedt. En mongolsjäl i professorsrock
av Anna Lena Bengelsdorff
Pärmfoto: Armas Salonen
Kila bok/Proclio, 2017
199 s.
Att språkkunskap, forskning och påkostad fältforskning var hett i Finland för drygt hundra år sedan tycks vara något som fallit ur det nationella minnet. Då var det Finlands spetskunnande. Många av språkforskarna är kända internationellt och har aktualitet än i dag. En av dem är Gustaf John Ramstedt (1873-1950).
I det finska språkintresset fanns också motivet att göra nationen tydligare, men forskarna samlade samtidigt en stor kunskap om världen. Ramstedt gjorde sammanlagt sju resor österut ända till Afghanistan och Mongoliet och besökte tjeremisser och kalmucker och burjater, ibland under ganska svåra strapatser. Språkintresset expanderade under hela hans livstid, under hans senare år kom koreanskan i förgrunden.
”En mongolsjäl i professorsrock” av Anna Lena Bengelsdorff handlar om hans liv, från vaggan till graven. Men det är ingen torr kronologi, mer ett porträtt av en handlingskraftig och entusiastisk person. Levnadstecknaren har del i samma personlighetsdrag, en själsfrändskap kan utläsas, mellan raderna och på dem.
Ramstedt föddes i Ekenäs, i anspråkslösa förhållanden. Pappan arbetade med smide, drack frejdigt och familjen fick lov att flytta efter nya jobb. Skoltiden utspelades i Åbo, där han var en mycket duktig elev, student från Åbo klassiska lyceum 1892.
Där hade han läst ryska, tyska, franska, grekiska och latin. Och när han började på universitetet i Helsingfors läste han hebreiska för präststudierna, som var hans mammas dröm och önskemål. Men dem hoppade av när intresset för sanskrit slog till med kraft.
Engelska och polska hade han också fått kontakt med genom sjömän som bodde i Raunistula, som också var familjens adress. Ramstedt var helt enkelt ovanligt språkbegåvad, och verkade ha ett fantastiskt gott minne. Han var klart fokuserad på problemlösning och en social person, nyfiken på människor.
Han var som gjord för att resa på expeditioner, och det insåg också Otto Donner, som stödde honom vetenskapligt, ekonomiskt och personligt. Brevväxlingar med honom och kollegor och släktingar finns bevarade, de är i stor utsträckning bokens material.
Bengelsorff marscherade också rakt in i Ramstedts miljö när hon och hennes man köpte gården Kila i Bromarv, som hade varit i familjens Ramstedts ägo sedan 1926, då den införskaffades med tanken att platsen skulle göra dem självförsörjande på grönsaker och frukt. Intresset växte där.
Bengelsdorff har haft en lång karriär som lärare, och hon har också skrivit ett halvdussin böcker, en handlar om Eirik Hornborg, skolman, politiker, också han en otroligt flitig och välformulerad person.
En hedersplats i ”En mongolsjäl i professorsrock” får förstås upptäcktsresorna, ett tacksamt material som innehåller dramatik och gripande möten, samtidigt har de mycket att berätta om sin tids humaniora.
I vår digitaliserade tid kan det vara svårt att gestalta att en vetenskapsman till exempel var beroende av att transporteras till häst fram till det objekt han ville studera. På sin första resa hade Ramstedt också med sig sin hustru Ida och deras förstfödda dotter Sedkil (alla barn fick namn som anknöt till den stora östliga språkvärlden).
Vid sekelskiftet 1900 när krigstillstånd råder mellan Ryssland och Kina misstänks Ramstedt vara rysk soldat och hamnar i en kritisk situation på sin resa vid floden Tamir. I boken finns ett dramatiskt dialogspäckat citat ur Ramstedts ”Sju resor i Östern 1898-1912” .
På Ramstedts tid var det ofta så att den som kunde språk kom in i politiken. Hans egen professor Otto Donner blev ju en betydelsefull person också som senator för ungfinnarna under de händelserika åren i början av 1900-talet. Släkten Donner har ett eget kapitel i levnadsteckningen.
Ramstedt utnämns, överraskande för honom själv, till diplomat i Japan år 1919, till hans bevakningsområde hör också Kina. Under resan dit, som räcker mer än tre månader studerar han ivrigt japanska. Och under resan läggs också den nyss självständiga Siam till hans arbetsområde.
Man får intrycket att diplomatin blir en forskningsresa minus kölden och hästarna, Ramstedt umgås med den kejserliga familjen på samma sätt som med Mongoliets nomader – han talar deras språk.
Under den här tiden ger sig Ramstedt också i kast med koreanskan. Och eftersom språket under det japanska överväldet var åsidosatt, finns det fog för att säga att Ramstedts studier, som resulterade i bland annat en koreansk grammatik, hjälpte att hålla det vid liv. Det kan man ju tänka på när börjar titta på OS.
Anna Lena Bengelsdorffs bok är också en hyllning till öppenheten som livsfilosofi och handlingsmönster. Den handlar inte bara om språkforskning eller om en enda person. Den handlar om perspektiv, om inkluderande, om kunskap och en smittande vitalitet.
Ann-Christine Snickars
ann-christine.snickars@aumedia.fi
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.