Spela så man ser avgrunden
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Som att drunkna eller hålla på att drunkna. Bilden av det (en massa filmer är skyldiga till att missförstånd uppstått!) ser dramatisk ut: den nödställda skriker och viftar med armarna. Genast rycker muskulösa livräddare ut.
I verkligheten är det annorlunda, och varje år när simsäsongen utomhus tar fart får myndigheter informera igen. Drunkning sker så mycket mer obemärkt.
För psykisk ohälsa gäller något liknande, tänker jag. Nån ler och ler och säger ”Tack, jag mår bra!” men inuti råder kaos eller en leda större än hela världen. Det kan gå att komma ut ur detta, det kan också vara svårt att klara på egen hand.
Samtidigt kan man bli så uppgiven av det ospecificerade pratet om psykisk ohälsa. Det finns så mycket av det nu, säger man, rusar vidare. Sagt är gjort, menar tiden. Helt åt skogen, givetvis.
En viktig fråga till: var går gränsen mellan ”normal” oro och sånt som bör behandlas? Det är alltid någon som ska avgöra, så det gäller att vara uppmärksam.
”Vilja andas”, en föreställning producerad av Nya TADAM (som är en musikteaterutbildning för unga som verkar i huvudstadsregionen) börjar också med siffror och statistik. Men pjäsen tar sig snabbt in i det individuella.
Huvudperson är Vilja. Vi träffar henne när hon är arton år och ska bli student. Men hon har inga högtflygande planer som kompisarna. Hon orkar inte riktigt.
Här bryts agerandet av en av skådespelarna som påpekar att vägen inte verkar lovande, inte för Vilja, inte för analysen av hennes situation. En annan får ta över Viljas roll, det görs tydligt genom att hon får ta över jackan, som är eldröd.
Rollerna transporteras mellan nio stycken skådespelare/sångare och de backas upp av en kör på femton tjejer. Kören är ett lyckokast. Den bär alla världens röster, den är statistiken, den är politikerna. Kören skopar ut lajks eller ogillande när något ur Viljas liv läggs ut på sociala medier.
För var gång jackan går vidare till nästa skådespelare skruvas tiden tillbaka, lite mer av Viljas bakgrund vecklas ut. Textförfattaren Hanna Åkerfält och regissören Marika Parkkomäki lutar sig mot den episka teaterns grundpelare: skådespelarna griper in i kraft av sitt uppdrag (mer stopp-och-belägg än kolla-vad-synd-det-är-om-mig), de vänder sig med uppmaningar till publiken, en roll kan innehas av fler än en skådespelare. Fungerar bra, Bertolt Brecht skulle ha gillat.
Musiken tar plats, TADAM är ju en musikteaterskola. Alla sjunger som änglar, det är vackert, kanske just därför förutsägbart. Först alldeles mot slutet låter man en riktigt mörk och kantig ton komma fram, nu är Vilja femton, ångestfylld. Publiken börjar applådera, en nerv har vidrörts.
”Vilja andas” vänder sig emot det skoningslösa prestationssamhället. Men som i allt som tar en dialogisk form syns andra, motstridiga stråk. Man vill ju också visa sin kapacitet och sig själv i all sin glans. Är det galet att en föreställning om depression och ångest blir vital?
Hanna Åkerfelt har redan skrivit flera pjäser i en liknande ämnessfär. De har kommit ut i en samlingsvolym på Labbet under titeln ”Tre ungdomspjäser”.
Där ingår hennes allra första pjäs, ”Död tid”, som hon skrev innan hon lämnat tonåren. Den är ett kammarspel om suicid, ett existentiellt tankespel eller en reflektion över tiden. Den sattes upp av Studentteatern i Åbo på Kårens karga vind. Spelplatsen kändes självklar.
”Vilja andas” får äntra Svenska Teaterns stora scen. Där kan det vara lite mer utmanande att spela så att man ser avgrunden. Men också det kan gå.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.