Specialsjukskötaren inom ungdomspsykiatrin: "Jag är en ödmjuk medvandrare"
Krävande jobb. Man måste ha tålamod och hålla sig lugn, säger Ann-Charlotte Rasinkangas om yrket som vårdare inom ungdomspsykiatrion. Men hon skulle inte byta bort en enda dag av sitt 30-åriga yrkesliv. Foto: Maria Thölix
Ena dagen klär hen på sig ytterkläderna.
Den andra dagen tar hen ett steg utanför dörren.
Den tredje dagen går hen nerför trappan.
Har man inte satt sin fot utanför sitt hem på flera månader, krävs det en hel del mental träning.
Då kan Ann-Charlotte ”Lotte” Rasinkangas finnas till hjälp. Hon har jobbat som specialsjukvårdare inom ungdomspsykiatrin i Åbo i 30 år.
– Det viktigaste är att lyfta fram små positiva framsteg och att få den unga och familjen att lita på att situationen går att förändra. För det lyckas alltid på något sätt.
Den 15 december 1987 grundades den ungdomspsykiatriska avdelningen i Åbo.
Ann-Charlotte Rasinkangas var en av dem som började jobba där.
Hon var utbildad till sjuksköterska och hade specialiserat sig inom psykiatrin.
Till en början hade hon tänkt jobba med antingen barn eller vuxna, men det blev trots allt ungdomar.
Hon skulle inte byta en dag av sitt arbetsliv.
– Med ungdomarna är allt möjligt, det har jag sett under mina 30 år.
Då den öppna avdelningen startade 1987 hade den sex platser. Patienterna vårdades dygnet runt i 6–12 månader.
– Den längsta vårdperioden jag minns var två år.
Några år senare trädde en ny mentalvårdslag i kraft vilket ledde till att avdelningen blev sluten och fick fyra platser till.
Efter millennieskiftet blev avdelningarna två. Vårdavdelningen var till för ungdomar som led av till exempel depression eller ätstörning och den akuta avdelningen för unga i behov av tvångsvård.
För tre år sedan grundades en intensiv ungdomspsykiatrisk öppenvårdsenhet (Tehostetun avohoidon yksikkö, TEA) där Rasinkangas jobbar i dag.
Här finns sex patientplatser och lika många skötare.
För 30 år sedan gavs sällan diagnoser, berättar Rasinkangas. De flesta unga hade helt enkelt ”svårigheter att anpassa sig” och individuella mål existerade inte.
De ungas illamående ansågs inte sällan som ett misslyckande hos familjen.
I vissa fall begränsade man umgänget med familjen och självdestruktiva unga isolerades och medicinerades.
– Då det till exempel gällde ätstörningar fokuserade man bara på att vikten skulle öka och gjorde den inte det gick patienten miste om rättigheter som till exmpel att få åka på hempermission.
Under 80-talet skulle det finnas fyra personer på jobb under en kvällstur.
– Samtidigt kunde patienterna vara på permission, så vi satt en hel kväll och väntade på att någon skulle komma tillbaka till avdelningen.
Enheten där Rasinkangas jobbar i dag tar emot ungdomar i åldern 13–19 år.
De som inte kan binda sig till den öppna vården kan få en remiss hit.
Arbetet är kort och intensivt. Och framförallt är lösningarna skräddarsydda.
– Vården är otroligt individuell och sker verkligen på gräsrotsnivå. Personalen söker sig dit problemen finns och gör hembesök och träffar lärare och försöker överbygga gränserna. Vi är ungdomarnas ödmjuka medvandrare.
Samarbetet pågår oftast varje vardag i fyra veckor.
Under den tiden har varje ungdom en egenvårdare som gör upp en individuell vårdplan och sköter ett tätt samarbete mellan familjen, skolan, den öppna vården och andra instanser som är viktiga för den unga.
– Det viktigaste är att man gör en bra vårdplan som känns okej för både den unga och föräldrarna och att man tillsammans funderar ut gemensamma mål som utgår från ungdomens behov.
I dag har ungdomarna också betydligt mer kontakt med barnskyddet och socialen, vilket är viktigt för att skapa ett så brett skyddsnät som möjligt.
Många av de som vårdas här lider av neuropsykiatriska störningar som till exempel asperger och adhd – något som var okänt för 30 år sedan.
– Man kände inte igen de här diagnoserna utan såg ungdomarna som bråkiga elever och offer för en störd interaktion inom familjen.
I dag har flera i personalen neuropsykologisk coachutbildning.
– Eftersom många av de här ungdomarna är ljud- och ljuskänsliga, funderar vi tillsammans hur man till exempel kan ta det i beaktande i skolan.
Medan det på 1980-talet lades mycket fokus på det förflutna och familjens historia, koncentrerar man sig i dag på nuet.
– Ungdomarna lär sig att det inte hjälper att älta i gamla saker och inte heller oroa sig inför framtiden. I stället ska man observera hur det känns just nu.
Rasinkangas håller på att utbilda sig till mindfulnesscoach och håller mindfulnessgrupper för ungdomarna.
– Människan är en helhet. Tillsammans i den psykofysiska gruppen gör vi olika djupa andningsövningar som aktiverar det parasympatiska nervsystemet som minskar stressen i kroppen.
Träning i social samvaro ingår också i vårdplanen.
Faktum är att ungdomarna på 80-talet hade betydligt mer övning i social interaktivitet, säger Rasingkangas.
I dag går det att leva utan att tvingas lämna sitt hem överhuvudtaget.
– Jag har haft patienter som inte varit ut på ett halvår. Om många saker känns svåra är det lättare att bara stanna hemma.
En tonåring som blir hemma och med tiden blir utstött och senare inte kommer ut i arbetslivet, kostar samhället en miljon, säger hon.
– Därför är den här typen av vård bäst, att kunna ta små steg i gången.
Synen på familjens roll har ändrat jättemycket under åren, säger Ann-Charlotte Rasinkangas.
– I dag småler man åt familjearbetet under 80-talet, men man gjorde förstås sitt bästa också då.
Eftersom den ungas mående berör hela familjen, ordnas vuxengrupper där föräldrarna träffas fyra gånger under den period som deras barn vårdas vid enheten.
De vuxna får också lära sig att bli mera medvetna om sitt eget beteende och till exempel genom mindfulness lugna ner sig i jobbiga situationer.
Framför allt påminns föräldrarna om att de gör det bästa de kan. Och har rätten att idka självempati.
– Man måste komma ihåg att alla försöker på bästa sätt och att livet inte alltid är lätt. När man har jobbat i branschen i 30 år har man fog för att tänka så.
Även om vården förändrats till det bättre, har samhällsklimatet i flera avseenden gått i motsatt riktning. Att växa upp i dag kan vara riktigt tufft.
– Det krävs mycket av både unga och deras föräldrar. Ungdomarna ska se bra ut och vara sociala, det finns en massa måsten hur man ska vara.
Mobbning har funnits i alla tider, men förr koncentrerades den till skoldagen medan man hemma fick vara i fred.
– Nu pågår mobbningen dygnet runt, det är fruktansvärt.
I dag har akutavdelningen för unga 10 patientplatser. De kommer alltid att behövas, tror Rasinkangas.
Den öppna vården räcker inte heller alltid till och köerna är långa. Därför önskar hon att enheten hon jobbar på skulle utvidgas.
– Jag tror själv att det här är framtidens melodi. Här finns massor med möjligheter och ibland kan det endast behövas en liten förändring för att få den unga på fötter.
Dessutom far ingen härifrån utan fungerande öppen vård, poängterar hon men önskar att hjälputbudet skulle bli ännu bredare.
– Den öppna vården skulle kunna erbjuda ännu mera alternativ än samtalskontakt 45 minuter per vecka. Till exempel skulle flera behöva stödpersoner.
Ann-Charlotte Rasinkangas har ett spännande och kreativt jobb som varierar hela tiden.
– Ungdomarna är skojiga och alltid naturliga. I en liten personal råder också trevlig stämning och ett visst mått av humor, flexibilitet och värme.
Tidigare följde ungdomarna ofta med henne i tankarna då arbetsdagen var slut. Med åren har hon lärt sig att lämna jobbet bakom sig under cykelfärden hemåt.
– För att det ska lyckas ska du ha känslan att du har gjort allt som kan behövas.
Rasinkangas hoppas kunna jobba tio år till så hon kan fira 40-årsjubileum.
– Jag älskar mitt jobb så mycket att jag inte vill bli pensionär. Om jag fick leva om mitt liv, skulle jag göra samma saker.
Arbetet håller henne också uppdaterad.
– Jag vet lite mer om datorspel och snapchat än mina vänner i samma ålder.
Intensiva ungdomspsykiatriska öppenvårdsenheten tillhör Egentliga Finlands sjukvårdsdistrikt, resultatområdet psykiatri.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.