Spår (över himlen)
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
En vacker höstdag med ljusblå himmel, mycket sol. Björkarna börjar bli lite gula, ekarna är lite brunare, lönnarna har redan orange eller röd kalufs. Förändringarna smittar av sig.
Under en och samma promenad ser jag en medmänniska med lila hår, en med kanariegult och en med grönt.
Målet för promenaden är promenaden. Nära min adress finns ett nätverk av grönt: små parker, opretentiösa sportplaner, grönskande vinklar som tycks bortglömda, för obetydliga eller för avsides för att stadsplaneringen ska hitta på något att planera in där.
Över himlen syns ett spår av passagerarplan. Dagen är så klar att man också ser själva planet, det blänker till i solen. Att det sitter kanske hundra människor i det är svårt att tro ur markperspektivet.
Stannar man upp kan man också höra ljudet, bullret från vägtrafiken är för det mesta inte överväldigande i min del av stan.
Den eminenta hörspelsregissören Solveig Mattsson klagade en gång på att ett hörspel, inspelat on location i skogen i Noux, stördes av ett flygplan som tydligt hördes och upphävde det som skulle låta som ödemarkens frid.
Jag sa att för en modern människa är flygplanseffekten precis det som understryker ensam-i-skogen-känslan. Ur dramaturgisk synvinkel var det perfekt.
Pjäsen i fråga var Anders Larssons ”Två män i ett tält”. För en vecka sedan fick vi bud om att han gått ur tiden.
Alla som följt honom som dramatiker och prosaförfattare, och de som främst tänker på honom som skådepelare eller för ”Kalevala för lata”, tog emot det med bestörtning.
Under några år bodde han i Åbo, hans allra första pjäs hade premiär på ÅST som var hans ordinarie arbetsplats. Han bodde på Biskopsgatan som då var ett snäpp mer bohemisk än nu. Jag stötte ibland ihop med honom för jag bodde på parallellgatan.
Så skedde en gång på Domus café. Jag skulle antagligen äta deras anskrämliga lunch, han satt uppklädd i kritrandigt, väst och allt, vid en kopp kaffe.
Människorna i kvarteret, och de som var intresserade av teater, var ofta pratbekanta, så jag frågade om han kanske var på väg till någon finare tillställning. Nej, sa han, med sitt speciella skratt, älskvärt och lite förvånat, jag har bara tvättdag i dag.
Det var som en episod ut hans senare noveller, överraskande och alldeles logiskt. Domus tvättstuga var tillgänglig för utomstående, vi använde den också, man bokade tid först när vardagsgarderoben var på upphällningen.
Anders Larssons prosa genererar igenkännanden på samma sätt, man upptäcker konstellationer och stämningar som under ytan rör vid något gemensamt, ibland för den avgränsade grupp som har samma sinne för humor, ibland för samtliga.
Prosadebuten ”Fiskbilen och andra fabuletter” är en litterär burlesk, abrupta scener där de agerande har licens att vara hur kufiska som helst.
I de senare, mer traditionella novellsamlingarna (den sista, ”Ögon i mörkret” kom i fjol höstas) är tonfallen mildare, persongalleriet (jämförelsevis) mer ordinärt, uppmärksamheten lika skärpt.
Min favoritnovell heter ”Earth Hour” (ur samlingen ”Hjärtat är en indian”). Där möter en vuxen son sin minnessjuka mamma. Hon har svårt att placera honom, men Ibland fokuserar hon oväntat klart. Allt är impregnerat av saknad och kärlek.
Medan de navigerar bland nyckfulla minnesbilder pågår Earth Hour, den världsomspännande nedsläckningen för klimatet. Ur det perspektivet blir också våra liv strängt komprimerade: en stund på jorden. Bokstavligen.
Men spåren finns kvar för den som kan se. Ibland som ett streck efter flygplan över en hösthimmel. Och en glimt av sol.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.