Spänningen är gul eller svart – men den kör alltid bil
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Den lilla gula bilen, rusande genom ett bergigt höstlandskap – inledningen i ”The Shining”, filmen som fortfarande efter fyrtio år överskuggar andra i genren. Den exponerar obehag, brutalitet och våld så visuellt övertygande att man blir mer rädd då man ser filmen en gång till, och inte mindre, som när man ser andra skräckfilmer.
Ändå vill man se den igen, sån kan skräckens och spänningens makt vara. ”The Shining” gick en sommar för länge sen i tablåteve (det enda som fanns då), det var sent och jag frågade en äldre släkting i huset om hen inte kunde tänka sig att vara vaken medan den pågick, jag skulle känna mig tryggare då.
Då hade jag ganska länge setts som vuxen – i år räknat – så jag fick bara en lång blick och ett blankt nej till svar. Filmen blev osedd, men obehaget tycktes sippra ut genom den nedsläckta rutan och jag drog täcket över huvudet i den bleka sommarnatten.
Kanske det är den upplevelsen som förstärkt min mörkrädsla under ljusa nätter. Jag har alltid känt mig bättre till mods om natten är svart. Och jag är räddare för gula bilar än för det som kallas noir i deckarlitteraturen. Men att jämföra blir fel, det handlar inte om samma berättargrepp, inte ens om samma genre, om man är noga.
För några år sen kom ”den efterlängtade uppföljaren” (förlagets formulering), till ”The Shining” av Stephen King. Filmen från i fjol blev inte vänligt mött. ”Gravplundring”, skrev en kritiker (det nuddar vid motiv hos King, ofrivilligt, får man tro). Uppföljare är ofta ganska kraftlösa gengångare. Om jag ser filmen är det för att jag intresserar mig för bilkörningen där.
Kanske har någon redan skrivit en avhandling om filmatiska bilfärders betydelse, som fysisk transport och som scen för känslan, med början i Hollywoods studiofilmade färder där Cary Grant sitter vid ratten och man ser ett fartflimmer i det som låtsas vara bakruta.
Åtminstone efter Kubricks lilla gula har bilfärder filmade på avstånd eller från hög höjd blivit rutin i filmer och serier. Det körs ohyggligt i polisserier nu, det körs i Wales och på Irland, det körs på Shetlandsöarna, på Gotland och i Skåne.
Landskapen ska vara vackra, och de ska panoreras i ett tempo som passar ihop med respektive kommissaries profil. Förr var bilmärket också viktigt, men Saga Noréns Porsche kan man inte riktigt komma förbi, om man säger så. Norén hör också hemma i genren noir. Där är bilen också viktig, men de betalar ut mindre i kilometerersättning.
Kanske jobbar de mer bilburna deckarserierna ihop med turistbyråerna, det skulle inte förvåna. Jag skulle gärna åka till Shetlandsöarna. Men jag orkar inte alltid följa de mumlande i brottsutredningarna där eller i Skåne eller på Gotland.
Deckarserierna själva gestaltar hur man dränerar deckarserier på energi. Alla liknar varandra. Det hjälper inte att skådespelarna är yrkeskunniga. Eller att rättspatologen uppenbarligen kommer från Finland, som de är om deckaren producerats i Sverige. Hur ska man tolka det? Jag har inte bestämt mig.
Om sommaren ska man läsa deckare och nu läser jag en som kallas skandinavisk noir. Bilkörandet är sparsamt, den utredande polisen joggar, har vissa problem med sina kollegor. Det regnar mycket. Det är en story som längtar efter att bli filmad, som blir bättre om man föreställer sig den som film. Så skrivs mycket i dag, inte bara deckare.
Och eftersom mordhistorien i min deckare glider allt mer ur fokus, tycker jag man kunde uppfinna en subgenre utan blodpölar. Eller så måste man bara bli bättre på att hantera det hemska. Så att man förstår att det finns.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.