Spådomar för 2022
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Jag och en handfull andra stöpte lyckan för det kommande året när nyårsafton övergick i 2022. Det är länge sen jag gjorde det. Gestalten det tog liknar en urfisk från de djupa oceanerna. Nära stjärten finns en skrovlighet som enligt vissa betyder pengar.
Pengar tror jag inte på förrän de ligger på kontot, men meningen med ritualer, stora eller små, är ett oemotsägligt Tillsammans.
Det finns negativa aspekter av det – massan som ger någon eller något sin lojalitet, följderna brukar inte vara vackra. Eller när man i mindre sammanhang högtidligt lovar sånt som alla vet att ingenting betyder när solen väl gått ner.
Nu finns en hunger efter ett Tillsammans och jag är tacksam över nyårsafton. Uppspeltheten då fick oss att leka vidare i verbalt improviserad spådomskonst, där allt generöst tolkades till de spåddas fördel.
På nyårsdagen var jag fortfarande i stämning, vispade lite med handen framför en av mina poesihyllor, drog ut en bok som fick bli oraklet för år 2022.
Utfallet blev en volym av Anne Sexton, ett urval på svenska utgivet på förlaget ellerströms (som är stort inom poesi fastän de skriver sig med liten begynnelsebokstav). Den som vet något om amerikansk dikt tänker genast: där fick hon så hon teg!
Så tänkte jag också. Och spådomar ska man inte heller använda för ymnigt, liksom när man spelar (särskilt på pengar) ska man sluta i tid. I det långa loppet förlorar vi alla, det är förstås ett slags Tillsammans som är värt att tänka på.
Anne Sexton (1928-1974) var på sin tid en av de mest lästa poeterna på engelska. Hon är känd för att inte lägga fingrarna emellan, hon struntar i all skyddande förpackning. En allmän missuppfattning om poesi är att den i sig är en skyddande förpackning. Så är det inte. Poesin river av emballaget så vi får syn på själva substansen.
Raden som mina ögon först faller på lyder: ”Varde en Gud stor som en sollampa att skratta sin hetta över dig.” Det är inledningen i ”Första psalmen”, i sin tur den första i en rad ”psalmer” som känns som kataloger av infall (om den egna ångesten, om Amerika), skrivna från en plats med minimalt spelrum. ”Anne är inlåst.”
Raderna är från en låst avdelning eller från en kultur som skapar tystnad (fast den kan vara mångordig). Anne Sexton kallades bekännelsepoet – hon tillhörde samma generation som våra bekännelseprosaister kihlmanochtikkanen.
Eftervärlden har lagt till en tikkanen i den kedjan, men dåtidens litterära värld ansåg i regel att det var mäns litterära verk som var allmängiltiga, medan kvinnors – om de utgick från personliga erfarenheter – var ett enskilt jämrande som man lyssnade på medan det varade och sedan ignorerade.
Men verk som utgår från viktiga personliga erfarenheter har en tendens att dyka upp igen. Någon snavar över dem, känner hettan, översätter, ger ut på nytt.
Jag är glad att Anne Sextons bok var den som ville ut ur hyllan på nyårsdagen. Hennes bekännelser är på många sätt allas. Bekännelselitteraturen slog sönder en tystnad, vårt sekels autofiktiva genrer utgår från en stor och bedräglig öppenhet och skapar brandväggar där, ibland ser man dem, ibland inte.
Andra gången jag slår upp boken hamnar jag i sviten om furierna, i dikten ”De hatiska ögonens furie”: ”Jag vill begrava / alla hatiska ögon / i sanden någonstans vid / norra Atlanten och kväva / dem …”.
Furiedikterna är krävande, de kräver kamp eller accepterande, man kommer inte undan. Vad är bättre inspark i 2022 än det? Bland några spridda, postumt utgivna texter i boken läser jag till sist en lakonisk rad: ”Jag börjar se. Idag är jag inte bara trä.”
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.