ÅU 13.02.2018 05:00

I år har det gått 100 år sedan Abloylås började tillverkas i industriell skala. Det var helsingforsaren Emil Henriksson som skapade låset som skulle bli den tekniska urmodern för alla Abloylås. Kanske han fick sin ursprungliga idé då han studerade i Tyskland?
Finmekanikern och kassamaskinsexperten Henriksson satte ihop sitt lås redan 1907, men det var först 1918 som Ab Låsfabriken–Lukkotehdas Oy lanserade ”Henrikssons Patentlås”.
Låsbolaget verkar ha haft ett starkt varumärkestänk, för man insåg att det behövdes ett enklare namn för framgång. 1919 kom företaget Ab Lukko Oy, som snabbt förkortades till Abloy, ett namn som rullar över tungan på ett mycket specifikt sätt.
Företaget var bra på marknadsföring. Representanter för tidningar bjöds in för att övertygas om ”bevis på den inhemska industriföretagsamheten” och Henriksssons ”sinnrika konstruktion med framtidsperspektiv”, som Nya Pressen skrev:
”Den efter krigets slut i landet märkbara livaktigheten på industriens område har allt fort varit stadd i tillväxt på ett sätt, som ej blott ger hopp om tillfredsställande av det inhemska kravet på industrialster, utan jämväl ger löften för vårt lands plats på den stora världsmarknaden. Det ena efter det andra av industriens områden har av den inhemska tekniken erövrats”.
Abloylåsets uppfinnare blev aldrig rik på sin idé. Henriksson sålde rättigheterna för en struntsumma och några Abloyaktier. De blev värdelösa då bolaget gick i konkurs 1923. Det var först Wärtsilä som senare såg till att låset blev den framgång som Nya Pressen hade utlovat.
I år firar vi alltså 100-årsjubileum för industriell tillverkning av Abloylås. Så värst festligt är det förstås inte, då jubileet sammanfaller med det slutliga beskedet om att Björkboda låsfabrik ska stängas.
Tänk om vi kunde vrida tilbaka tiden? Inte hundra år, utan bara till 2002, en tid då ÅU kunde rapportera om stark tillväxt för Björkboda låsfabriks export. Baltikum, Ryssland och Polen var växande marknader. Nästan hälften av produktionen gick då på export.
Allt hade inte varit en dans på rosor, men fabriken hade i alla fall 120 anställda. Det fanns inga planer på nedskärningar, snarare tvärtom, sade dåvarande vd Henry Engblom.
De följande åren var det ganska tyst. Det var kanske som med så mycket annat i världen: Om inget hörs, så betyder det att det inte heller finns dåliga nyheter att berätta.
I Björkboda kunde man då planera 100-årsfestligheter för att uppmärksamma Henrikssons uppfinning samt fabrikens egna 275-årsjubileum: ”Vi firar gärna våra jubileer och håller på våra traditioner. När allt kommer omkring finns det bara ett fåtal företag i Finland som verkar i samma bransch och på samma plats som vid starten på 1700-talet”, sade Engblom till ÅU 2007.
Björkbodafabriken var då Dragsfjärds tredje största privata arbetsgivare. Varumärket Abloy var Finlands sjunde mest uppskattade, efter Fazers blå, Fazer, Fiskars, Arabia, Hackman och Nokia.
Det är så man undrar hur de anställda – de allt färre anställda – orkat under alla de år som följde därpå. Alla har ju inte ”behövt” orka – för de har sagts upp. Nyheter om nedskärningar och nedläggningshot har avlöst varandra efter att Albloy gick in för att koncentrera sin verksamhet till Joensuu, från Tammerfors och Björkboda.
Det verkligt otrevliga är hur nedläggningshotet legat där över Björkboda också då det gått bättre. 2010 var nedläggningsmolnen som mörkast – och ändå presterade fabriken ett så bra resultat att personalen borde utökas för att hinna med allt. Den samtida utvecklingen med några riktigt goda år och det ständiga stängningshotet var påfrestande. 2016 kunde ÅA rapportera att personalen tampas med sömnsvårigheter, huvudvärk och magproblem:
”Man hör inte ett skratt i fabriken längre. Det är begravningsstämning.”
Under perioden 2013–2016 har finska Abloys omsättning växt. Resultatet var kanske anspråkslöst 2013–2015, men 2016 var det riktigt gott. Och svenska moderbolaget Assa Abloy gjorde ett bra resultat i juli–september 2017, en klar förbättring från samma kvartal 2016.
Men det räcker såklart inte för marknaden: aktierna sjönk. Kvartalsekonomi, heter det. Mer, mer, mer – bums!
De anställda har fått tänja sig till det yttersta. samtidigt som man inser att det i Abloys ledning aldrig funnits en vilja att rädda fabriken, trots dess besviligen goda resultat under också de mörkaste åren. Det är mycket som går förlorat då fabriken stängs, mycket mer än en fabrik och ett visst antal anställda. Det är en arbetsgemenskap och -kultur som hade haft potential för många år till.

ÅU
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln