Sorgen lämnar oss inte när den en gång stigit in
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Den varma hösten får nog och ställer till med temperaturfall. Beklagarbaskern, den enda huvudbonad min knopp tolererar, åker på.
Den fick sitt namn en likadan höstdag i affären på orten där jag växte upp. En medkund stannade upp, tog på sig en medlidsam min och sa: Otan osaa!
Då var kvarvarande förälder fortfarande i livet, hon tyckte det var ganska komiskt, hennes sinne för humor var ljust och svart om vartannat, det är det bästa.
Själv var jag lite skakad, inte för att jag blev tilltalad på finska på en plats där jag levt nästan bara på svenska, utan av insikten att det kommer en dag då man inte längre är igenkänd i sin födelseby.
Beklagar! Huvet under baskern kunde resonera kring det: när man varit borta länge återvänder man bara som gäst. Men hjärtat slog ett extraslag.
Den diskreta folklivsforskaren i mig tyckte det var intressant. På orten skaffar man svart basker till begravning om man är kvinna nånstans i medelåldern eller uppåt. Har man den på när man går och handlar betyder det att man har sorg. Det var en vacker gest att uppmärksamma det.
Världen ser på sorgen som en främling som ska jagas iväg när den upptagit vår tid tillräckligt länge. Sorgeåret hade en gång regler för hur man klädde sig, baskern hade fått vara med där.
Men sorgen lämnar oss inte när den en gång stigit in. Om vi är hyggliga mot den blir den till slut ganska följsam, bildar en mörkare men mjuk rand i det dagliga.
Med sorg menar man i dag, om man inte kommer med specifikationer, tomrummet som uppstår efter nära kära som dött.
Men man pratar ibland om sorg när det gäller avstående från helt triviala saker, jag är misstänksam mot det. Det är ju en annan känsla, missräkning, besvikelse – sånt.
Sorgen är särskilt nära under Allhelgona som vi närmar oss nu. Vi tänder ljus och visar tacksamhet mot dem som levat och gått före oss.
Som barn fick jag kalla kårar när den välkända tackpsalmen stämdes upp på minnesstunden efter någon avliden släkting.
Jag tycker fortfarande det är något brutalt över den, fast jag sen länge förstår att ”beskär” i första strofen betyder ”tilldela” och inte har något att göra med knivar.
Att tacka för allting lika (varje psalmrad börjar med ”tack”) är för teatraliskt, ett pretentiöst positionerande. Inte trovärdigt, tyckte jag, och ett bevis på den vuxna världens till opålitlighet gränsande dystra motstridighet. Man kan sörja över den.
Och man kan sörja över mänskors slarviga obetänksamhet och förmätenhet, över hatet och våldet som ger mer död och en rå och oberäknelig sorg.
Mest sörjer jag över den kalla och beräknande nedvärderingen av liv, inte bara mänskans, och deklasseringen av mark och hav till skördeyta för dem som hinner först.
Den övertygat hänsynslösa är redo att begå grymheter i vilket namn som helst, framtidens, kanske.
Krigsherrar vägrar eldupphör, så kallade krigsvetare kommenterar taktiken, mänskor som kallas civila går åt i fruktansvärt antal, i dag mest i Gaza.
2023 är ingen upplyftande tid att leva i. Men så kommer något tröstande in i bilden, det är skrivet, alltså menat att återkomma till. Man stannar upp för detta:
”Den som har sett förändringen i ett landskap när en båt kommer in i synfältet kan aldrig hålla med om att ett enskilt mänskoliv saknar betydelse.”
Bilden inleder Ulla-Lena Lundbergs ”Is”, nyss vald till alla tiders Finlandiabok. Uttalandet har skärgårdskontext, men en van läsare kan tänka sig att i ett ökenlandskap, till exempel, är farkosten en annan.
”Is” är en roman full av liv och sorg, en sorg som inte kräver tacksamhet, men vill ha deltagande.
Att landets läsare fastnat för den kan bero redan på titeln, som på finska inte bara betyder något fruset, utan också är en varm uppmaning. Stanna kvar!
Här kan du läsa fler kolumner av Ann-Christine Snickars.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.