Sommarens skogsbrand släcks inte genom skrikpolitik
Det tog hus i helvete.
Så fort EU:s miljöministrar förra veckan godkände den nya naturrestaureringslagen och vår regering offentliggjorde de nationella kriterierna för skyddande av gammal naturskog flammade den politiska debatten upp.
Oppositionen och miljöorganisationer anklagar regeringen för svikna miljölöften medan regeringen säger att fler statliga gammelskogar kommer att skyddas den här vägen.
Upptakten till den nya lagen är EU:s ambitiösa klimatmål fram till 2050 med syfte att garantera biologisk mångfald.
Finland, med regeringen Orpo i spetsen, har motsatt sig förordningen med motiveringen att den inte tar hänsyn till skillnader mellan medlemsländerna, att den leder till orimliga kostnader för Finland och att EU på det här sättet blandar sig i vår skogspolitik.
Men lagen godkändes och nu gäller det för Finland att under de följande två åren hitta fungerande modeller för att implementera åtgärderna, eftersom EU de facto erbjuder ett nationellt spelrum.
Enligt EU:s skogsstrategi ska all gammal naturskog skyddas, både statlig och privatägd skog, men det är regeringen Orpos definition av gammelskog, framför allt kravet på skogens ålder i kombination med densiteten av död ved, som fått den politiska oppositionen och miljöorganisationerna att bränna propparna.
Kriterierna anses vara så strama att inga oskyddade skogar i södra Finland uppfyller dem. Men att reagera med skrikpolitik är bara kontraproduktivt. Hur ser de alternativa lösningarna i så fall ut?
Sett till den totala ytan har Finland mer skog än något annat EU-land och i förhållande till sin storlek är Finland globalt sett det land som är mest beroende av skogen och skogssektorns verksamhet.
Vi har lång erfarenhet av både skogsbruk, naturvård och -restaurering, och ingen, inte heller EU, behöver lära Finland hur man utvinner och industrialiserar vårt gröna guld, det kan vi.
Det torde också vara rätt unikt med stora naturskyddsområden för allmänheten mitt i privatägda områden.
Att kolsänkan och den biologiska mångfalden har minskat drastiskt är oroväckande, och självklart ska vi värna om livskraftiga skogar och rena vattendrag.
Men ett frustrerande drag i debatten är att äganderätten totalt negligeras av den politiska vänstern och miljöorganisationer.
Rätten till privatägda skogar godtas inte som ett relevant argument i diskussionen om naturrestaurering.
Att många skogsägare känner oro och ovisshet inför effekterna av EU-förordningen viftas nonchalant bort, trots att ingen vet vad markägarna eventuellt kommer att förlora i intäkter på grund av de föreslagna naturvårdsåtgärderna.
I stället anklagas skogsägare för att exploatera naturen och regeringen sägs gå skogsindustrins ärenden.
Men det går inte att ta egendom av människor eller av företag utan ersättning, hur ädelt det kollektiva ändamålet än må vara.
I en marknadsekonomi måste det gå att kombinera hållbar naturvård med ekonomiska intressen, också med tanke på att vårt land saknat ekonomisk tillväxt under de senaste femton åren.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.