Som sekreterare har Eva Perälä varit punktlig och professionell – nu ska hon vara kulturfammo och potatisodlare
– Jag har sparat mycket på mitt hem, eftersom jag har vistats så lite där.
Det ska det bli ändring på från och med i sommar då Eva Perälä inte längre återvänder som skattmästarens sekreterare vid Stiftelsen för Åbo Akademi.
Hon har jobbat på olika språk i olika länder, för olika organisationer av olika storlek. Men hennes uppgift har varit den samma: att underlätta chefernas arbete. Att nu lämna arbetslivet bakom sig känns lite overkligt.
– Jag känner mig ju inte som en pensionär.
En Åbobo ut i fingerspetsarna
Eva Perälä är uppvuxen i Åbo, en riktig ”innerstadsflicka”.
Efter studierna vid Åbohanken åkte hon som nyutexaminerad diplomkorrespondent till Tyskland tillsammans med en kompis vars pappa fått ögonen på en två månader lång kurs för nyutexaminerade inom ekonomi och teknik.
Syftet var att lära sig tyska, men det var både Perälä och hennes väninna för bra på, så deras ansökningar ratades. Efter att två deltagare slutligen annullerade fick de två tjejerna trots allt delta. Vilket skulle bli avgörande för resten av livet.
Här träffade de båda sina blivande män och här sattes grunden för arbetsmoralen. Efter kursen fick hon jobb på en bank i Frankfurt.
– Det var den bästa tiden i livet. Att vara ung och ha ett jobb, och leva livet på kvällarna.
Ett år senare började hon på en amerikansk kemikoncern som bland annat utvecklat teflon. Nu gick jobbet plötsligt på engelska, även om hon fortfarande bodde i Tyskland.
– Det var ett härligt gäng och jag ledde in dem på lite friare banor och vi började dua varandra.
Tillbaka till Åbo på engelska
Efter fyra år i Tyskland var det dags för Perälä och hennes finska man att återvända till Åbo. Perälä fick jobb på Wallac, i dag Perkin Elmer. Även där jobbade hon mycket på engelska som avdelningschefssekreterare på exportsidan.
Följande arbetsplats blev Leiras. Där stannade hon till 2003.
– Jag jobbade en stor del av tiden under samma chef, Rabbe von Weymarn. Hans ansvarsområden varierade så jag hade inget behov av att byta.
Då en del av organisationen flyttade till Helsingfors, följde Perälä med. Men mer än ett halvt år, turvis inackorderad hos sin syster och väninna, blev det inte då barnen hemma i Åbo fortfarande var rätt små.
Ett brev på posten
Tillbaka i Åbo blev hon sekreterare för landshövdingen Rauno Saari. Arbetstempot ökade. Perälä hade haft hektiska jobb också tidigare.
– Men det här var något helt annat, jag var ganska slut.
Trots det har hon alltid tyckt om att gå till jobbet. Att arbeta, få inverka och påverka och göra sin plikt har betytt mycket.
– Jag har inte tänkt på det tidigare, men tiden i Tyskland präglade nog kanske min syn på arbete.
Arbetet inom statsförvaltningen var en ny värld. Här sträckte sig samarbetet från det kommunala fältet till presidentens kansli. Och Perälä fick lära känna en massa människor.
En höjdpunkt under de här åren var inbjudan till presidentens självständighetsbal. Året var 2004, presidenten hette Tarja Halonen. Det var sannolikt första gången en landshövdings sekreterare bjöds in.
– Stämningen var så hjärtlig och trevlig. Alla gladde sig tillsammans över orsaken att fira just den dagen.
Lämplig som sekreterare?
I och med att statsförvaltningen förnyades, avskaffades också landshövdingarna. Det var åter dags att se sig om efter ett nytt arbete.
Eva Perälä lade märke till sekreterarföreningens rekryteringsannons. Det framgick inte vem som var arbetsgivare, men att man inom snar framtid var på väg att flytta till nya fina lokaler. Perälä sökte och blev för första gången i sitt liv testad inför jobbet.
– Det var lite spännande att bli testad. Tänk om det skulle komma fram att jag efter alla dessa år trots allt inte skulle vara lämplig för en sekreterartjänst.
Men det var hon och blev 2008 sekreterare för skattmästare Kjell Sundström för Stiftelsen för Åbo Akademi.
Kloka och visionära människor
Att slutligen få arbeta på svenska var mentalt lite av en lottovinst.
– Det är en utmaning för hjärnan att uttrycka sig på andra språk, hur väl man än behärskar dem.
Eva Perälä uppskattar jobbet vid stiftelsen, och under de senaste åren som sekreterare för Lasse Svens.
– Jag har fått jobba mycket med kloka, intelligenta och visionära personer.
I rollen som sekreterare har hon hållit sig i bakgrunden. För Perälä själv har arbetsbilden varit tydlig.
– Man ska kunna lite om mycket, se vad som händer, vad som förväntas och vara proaktiv och lyhörd, lojal, pålitlig och flexibel.
Andras mentala tidtabell
Mycket av hennes arbete har förändrats under åren. Då hon tidigare skulle kopiera högvis med papper, numrera bilagor och rusa till posten med brevförsändelser inför olika möten, kan hon nu göra en stor del av arbetet på förhand och använda sig av datateknik som tidigare inte fanns.
– En utmaning som sekreterare har varit att kunna vänta ut beslut som styrs av ledningens mentala tidtabell, innan jag kunnat ta itu med det praktiska. Jobbar du självständigt kan du själv styra över din tid.
Att det har blivit långa dagar har inte stört henne. Speciellt under tiden med Rauno Saari var hon anträffbar 24/7.
– Jag har tyckt att det ska vara så. Men har kanske efteråt insett att det haft konsekvenser för familjen.
Under åren på stiftelsen har det blivit mycket fixande av olika evenemang. I stora organisationer har alla sina egna ansvarsområden, men med en personalstyrka på cirka 30 personer krävs det att man är mera flexibel.
Eva Perälä höll bland annat i trådarna för öppningen av Allegro-campuset i Jakobstad och för stiftelsens 100-årsfest.
Under kulturhuvudstadsåret bjöds den dåvarande ordföranden för Europeiska kommissionen José Manuel Barroso av Åbo stad upp till Observatoriet. Under den smyckade kupolen med utsikt åt alla väderstreck dukades det upp till lunch.
– Det har varit mycket att ordna och det har jag tyckt mest om.
Hon har också njutit av att ta emot grupper som hon guidat i Observatoriet.
– Vi har haft allt från dagis- till pensionärsgrupper och det har varit jätteroligt.
Kulturfammo och potatisodlare
När Eva Perälä gick i pension vid årsskiftet, beskrevs hon av en samarbetspart som ”punktlig och professionell”.
Men ännu har hon inte lämnat det runda huset på Vårdbergsparkens topp. Till slutet av maj jobbar som timanställd och arrangemanget har passat perfekt.
– Det är ett jättebra sätt att småningom inse att det finns ett liv utanför.
Det innebär bland annat sovmorgnar och mer regelbunden tid för motion. Framför allt räcker dygnets timmar nu bättre till för vännerna, särbon och för Peräläs 96-åriga mamma – och inte minst för de tre barnen och tre barnbarnen på snart två, sex och snart tio år.
Om hon inte alltid var tillgänglig då barnen var små, är situationen en annan nu.
– Jag finns till för dem så mycket som möjligt. Jag kan hjälpa till med transporter och får hämta den minsta på dagis ibland. För äldsta barnbarnet har jag alltid varit en kulturfammo.
Förtroendeuppdragen som tagit upp en stor del av hennes lediga tid ska hon också minska på.
På sommarstugan i Virmo, som hon delar tillsammans med sina tre systrar, odlar hon gärna – inte rosor, utan potatis.
Men för kollegerna i Vårdbergsparken kommer hon alltid att finnas till hands, om än inte längre under dygnets alla timmar.
– Man ska aldrig bränna sina broar till någon. Om det så gäller på jobbet eller privat.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.