Som om någon plötsligt pressat ihop ens synfält
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
”What a difference a day makes, 24 little hours … ”. Dinah Washington! Hennes röst opererar alltid på egen hand, utanför den sirapstyngda texten. Vilken skillnad det gör!
Jag lyssnar på henne ibland. Om jag inte kan sova gör jag det.
På engelska har dagen tjugofyra timmar, vi kallar det dygn. Dygnet har dag och natt och människan har en dygnsrytm. Den cirkadiska rytmen. Det låter som något med insekter, men det handlar om hur man upplever dagen, rent biologiskt.
Får jag hantera min dygnsrytm som kroppen vill, går dagarna enligt ett mönster som är optimalt för mig. Jag somnar lätt på invand tid och vaknar sju timmar senare (det kan kasta på några minuter hit eller dit), fullt utvilad.
Rytmen är inte det vanliga arbetslivets föreskrivna. Måste jag på jobb i gryningen behöver jag mer sömn, men har svårare att somna. Det finns en hel del intressant skrivet om dygnsrytm, och forskningen växer, jag är intresserad av den.
Tidigare var det kort och gott så att de morgonpigga sågs som de ideala människorna som jobbade och förde världen framåt, medan de morgontrötta var av lite lägre halt. Lata. Åstadkom man något utanför kontorstid var det svårt att få det räknat som arbete.
Man talade om A- och B-människor. A betydde tidig och B betydde sen. Det var troligen inte illa ment, men det förstärkte värderingen. Den sitter fläckvis kvar, och vi som är morgontrötta har lärt oss lukta den på långt håll. Vi vänder oftast bara ryggen till och tar en kaffe (till).
Jag kan fejka mig igenom morgonpass och ta de råddiga nätterna som kommer efteråt, men när vi tvingas ställa om till det som kallas vintertid är gränsen nådd. Vilken skillnad en timme gör!
Det är som om någon plötsligt pressat ihop ens synfält. Eller som om man kastats tillbaka till skoltiden, då man tvingades upp i ottan, försökte äta en yoghurt, försökte hitta skolväskan, lufsade ut till busshållplatsen som låg i fimbulvinterns isande mörker.
Det kändes så, fast det fanns en gatlykta en bit bort, så man gott och väl kunde se kamraterna som väntade tillsammans. Som mest var vi fem eller sex som stod där med uppdragna tonårsaxlar. Grannens Jan kläckte några sarkastiska oneliners, jag skrattade åt dem, men det syntes inte.
Man förväntas växa eller piska sig ur den sömniga tonårsfasen. Nu vet man att det inte funkar så enkelt. För några år sen gick nobelpriset i medicin till forskare som studerade cirkadisk rytm. Den nya forskningen är på vår, de vuxna morgontröttas, sida.
En hypotes har rört vid tanken att de som fötts under sommaren, när dagen är lång och natten kort, skulle ha lättare att anpassa sig till omställningar, medan den inre klockan protesterar hos dem som fötts in i vintern. Tittar man i den folkliga kalendern, bondepraktikan, ser man att min födelsedag räknas som den första vinterdagen.
Det går att förstå att det som är ens ungefärliga dag, ens cirkadiska rytm, påverkas inte bara av vilken tid på årets man fötts, utan också var, om det är nära till kaamos eller inte. Och den påverkas av historiens utveckling.
Glödlampan omskapade våra liv. Och talar man om ledljus uttalar man det i dag med kort ”e”, tänker på en lampa som lyser länge och billigt (och inte på ”fyr” som är svaret om det gäller gammaltidens korsord). Det konstgjorda ljuset styr industriländernas folk, nästan hela klotet.
För en med en dygnsrytm som min förstärks obehaget av att vintertid också går under namnet normaltid. Krocken blir värre av det.
Å andra sidan vet vi att det som kallas normalt alltid bestäms av dem som råkar ha tolkningsföreträdet, och att det är något som alltid kommer att flyttas om och förändras.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.