Som om det alltid var rötmånad
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Den som säger ”dessa märkliga tider” och ”denna annorlunda sommar” en gång till ska få med mig att göra, tänker jag, när det är en som säger det på radion igen. Så gör de ju för att vinna tid, jag förstår det. Så gör vi väl alla. Försöker vinna tid.
Men hur länge kan man säga att något är annorlunda? Det som var ny praxis i mars, är det fortfarande ”annorlunda” i augusti? Det är en fråga som är svårare än man tror, svaren varierar efter person. För den som föddes i april är världen som den nu ser ut det enda som finns.
Augusti är bästa sommarmånaden, då har alla frågor om semesterns infallande dragit sig tillbaka, midsommar ligger långt bakom. Augusti ser framåt. Och senast i augusti har man land i sikte, jobb och skola siktas vid horisonten, kanske sista chansen att känna på vad frihet är, den brukar kännas ljuvlig då.
Om frihet finns. Också den frågan är för stor att hantera i ett stycke. Hur ser min frihet ut i dag? Att jag får vara frisk, är mitt spontana svar. Det hörde jag som barn de äldre önska sig själva och varandra. Jag tyckte de var dumma, fick man önska sig något var det väl en skattkista som flödade över – bilden hade jag från någon sagobok. Frisk, det var jag ju redan!
Människor brukar växa ifrån sagoillustrationerna, marknaden har svårare att göra det. Den vill inte se begränsningar, dyker de upp skrämmer man upp oss en stund, det brukar fungera bra.
Sen i våras kan vi inte låtsas som om inga begränsningar finns. Men nu säger var och varannan att den tröttnat, nu orkar man inte längre. Jag vet inte säkert vad det betyder, men det gör en orolig. Ibland arg, som på lekkamraten som ställde till lekar och spel men alltid var den första som sa ”Nu är jag inte med mer!” när någon annan höll på att vinna.
Prövningen för oss nu är att vi inte slipper undan. Vi kan inte säga att vi slutar, inte är med. I själva verket har det varit så hela tiden, men vi har suggererat oss bort från det. Det har gått ganska lätt, ända tills människor blev sjuka och dog mer tätt inpå.
Det finns en skam inbyggd i det. Och när vi nu riktar blickarna åt de håll vi tror att den så kallade andra virusvågen ska komma ifrån kommer vi heller inte undan att vi redan omärkligt gick med på vilka grupper man kan utsätta eller utnyttja när krisen kommer, vem man tycker ska bära omkostnaderna.
Tycker och tycker. Nån säger att vi ska skydda de mest sårbara, vi drar en suck av lättnad, drar nåt gammalt över oss.
Förr räknades just denna tid som rötmånad, man skulle passa livsmedlen lite extra, vårda småsår noga, rötmånaden var bakteriernas paradis. Rötmånaden kunde också välla in på andra områden, och nu när man har kylskåp och uppdaterade första hjälpen-kits är det bara rötmånadshistorierna som behållit bestämningen.
De beskriver nånting så knäppt att ingen kan tro det, men de kan ändå gå i tryck bara på skoj. Förr skyllde man på nyhetstorka när man publicerade rötmånadsstoryn. Men nyhetstorka finns egentligen inte. Det finns ett överflöd, och vissa bitar är framtrollade, kanske av nån som är släkt med den som satt på sagobokens skattkista, frestande att ta till sig. Ett korn av sanning finns ju i dem, säger de som frejdigt delar dem. Och så är det ju: ett korn bara.
Jag brukar se augusti som månaden för skärpning och nyorientering, men behöver lite allmänt stöd så jag googlar ”saker att tänka på under rötmånaden”. Råd nummer ett är: ”Tvätta händerna med tvål och vatten … ”.
Ska leva som om det alltid var rötmånad, har jag bestämt.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.