Förflytta dig till innehållet

Som man ritar får man bygga — Anders Adlercreutz bor på Hitis i egenritad stuga

Herre med händerna på höfterna står framför stuga.

På Dömmarskär, några kilometer söder om Hitis, tillbringar Anders Adlercreutz sin semester. Foto: Lukas Söderqvist


Nere vid Hitis bys butiksbrygga väntar SFP-riksdagsledamoten och arkitekten Anders Adlercreutz, solbränd och klädd i ett semesterskägg, på ÅU:s reporter.
Han har tillbringat semestern ute på Dömmarskär, långt från hemmet i Kyrkslätt och vardagen på Arkadiabacken.
Dömmarskär ligger en bit söder om Hitis. Holmen, som ursprungligen var två holmar som nu vuxit ihop, har varit i släktens ägo sedan 1960-talet, då Adlercreutz farbror och pappa köpte dem.

Ungdomens somrar i Barösund, men i Hitis med familjen

På nittiotalet agerade Adlercreutz hantlangare då pappan byggde stuga och bastu på Dömmarskär. År 2008 var det Adlercreutz tur att bygga sig en stuga för sin egen familj ute på holmen.
— En av orsakerna var att vi ville komma närmare Åboland – min hustru Ias föräldrar bor i Pargas och Ia är från Åbo.
Anders Adlercreutz har tillbringat sin ungdoms somrar i Barösund, men Hitisstugan har blivit den egna familjens sommarställe. Familjen Adlercreutz siktar på att tillbringa hela juli på Dömmarskär varje år – men förstås besöker de också stugan på veckosluten utanför högsäsongen, då de hinner.
— Vi stannar gärna länge så att barnen hinner varva ner. Som princip har vi att vi stannar här hela juli, med så få avbrott som möjligt.

Herre och dam dricker kaffe vid köksbord.

Familjen Adlercreutz stuga har Anders Adlercreutz själv ritat. I år är det bara han, hustrun Ia och de två yngsta barnen som är på stugan, men alla sju familjemedlemmar ryms nog in. Foto: Lukas Söderqvist

Stugor den bästa sortens projekt

Stugan rymmer hela familjen på sju personer, men för tillfället är det bara Adlercreutz, frun Ia och de två yngsta barnen samt hunden som sover ute på holmen.
Liksom sin pappa är Adlercreutz arkitekt, och liksom sin pappa ritade han familjens stuga själv. Stugans ljusa träfärger och vidsträckta fönsterytor ger intrycket av ett stort och rymligt hus trots att det i själva verket är rätt litet. Till och med utedasset har både takfönster och en dörr av glas.
Adlercreutz njuter av att rita stugor, dels tack vare utmaningen, dels tack vare hur mycket kontroll man har över planeringen. Adlercreutz har inte bara ritat den egna stugan och gästhuset på holmen, utan är också arkitekten bakom flera andra stugor i trakten.
— Att planera stugor hör till den bästa sortens projekt. Eftersom projekten är små har man kontroll över alla detaljer. Och att bygga i skärgården för med sig sina egna utmaningar: det krävs små dimensioner med material som är lätt att bära eftersom man sällan kan använda sig av stora maskiner.

Utedass med glasdörr och fönster.

Det är stora fönsterytor och ljusa träfärger som gäller. Till och med från utedasset har man en god utsikt från fönstren. Foto: Lukas Söderqvist


De flesta känner till Anders Adlercreutz från politiken, trots att han kan betraktas som en relativ nykomling i branschen. Han blev invald i Kyrkslätts kommunfullmäktige år 2012, och i riksdagen har han suttit sedan 2015.
— Redan i de yngre tonåren följde jag mycket med speciellt internationell politik, men organiserad ungdomspolitik kändes främmande. Mitt första steg in i partipolitiken skedde först i och med kommunalvalet 2012. Det gick bra och jag är glad att jag tog steget in i politiken, för där har jag trivts.

Kill your darlings

Adlercreutz ser många likheter mellan arkitektur och politik.
— Det är samma sätt att jobba på: det handlar om att sälja projekt och att förhandla. Arkitektur är en väldigt samhällelig bransch, och politik kan ses som ett naturligt nästa steg: det handlar om att planera samhälle, till exempel skolor och daghem, men ur en annan synvinkel.
Adlercreutz upplever dessutom att bakgrunden som arkitekt varit en styrka: han är van vid att jobba med stora och utdragna projekt som man också gör inom politiken.
Dessutom har arkitekturen lärt honom arbetsprincipen ”Kill your darlings”, döda dina älsklingar, som han anser kunde passa bra in i den politiska diskursen.
— Ibland fixerar man sig på en viss bit eller idé som man tänker att ska lösa allt i ett projekt och man bygger allt runt den idén, men egentligen är det inte förrän man släpper den som projektet kan gå vidare. Man skall inte av prestigeskäl hålla sig fast vid tankar som inte bär.

Stuga i skärgården.

Att rita stugor är den bästa sortens projekt, anser Anders Adlercreutz, eftersom man får detaljsstyra hela processen. Han har ritat både familjens egna stuga och flera andra stugor i trakten. Foto: Lukas Söderqvist

Coronaepidemin på tapeten i både inrikes- och utrikespolitiken

EU:s återhämtningsfond har varit ett av de stora frågorna som diskuterats längs med sommaren. Förhandlingarna har livligt debatterats och många kritiserar resultaten för Finlands del, men Adlercreutz förstår inte dramatiseringen.
— Alternativet för Finland var att godkänna eller att förkasta. Man får vara ganska nöjd med resultatet. Det är fånigt att bara bedöma slutresultatet ur en nettobetalarsynvinkel: Finland är beroende av export, och det är också otroligt viktigt att vi som ett litet land bygger förtroende.
Samma sak gäller också inrikespolitiken. Adlercreutz skulle främst vilja se att regeringen bygger förtroende hos företagen, så att de så småningom kan börja göra upp planer för att återhämta sig från den ekonomiska jordbävningen som coronaviruset orsakade.
— Inget parti kan räkna med att få igenom alla önskemål. Vi är i en väldigt annorlunda position idag jämfört med då regeringsprogrammet skrevs. Just nu behövs ett konkurrenskraftslöfte, ett löfte om att vissa centrala parametrar håller: företagsbeskattningen, investeringsincitamenten och så vidare. Företagen behöver förutsägbarhet så att de kan planera sin framtid. Man vågar inte göra satsningar om de grundläggande parametrarna ändras.

Hund sover på trägolv.

Också hunden Gianni får plats i stugan. Foto: Lukas Söderqvist

Ont om evenemang i år

Coronaepidemins effekter känns inte bara av i politiken, utan också ute i skärgården sätter den sina spår, främst i formen av uteblivna evenemang.
Under semestern brukar familjen Adlercreutz flitigt delta i lokala evenemang såsom Hitis minimaraton och Hitisrodden, men detta år har sommaren varit mera händelselös. Som hobbymusiker har Adlercreutz också deltagit på sommarkonserter, men inte heller det blir av i år.
— Det brukar hända massor på Hitis. Det känns väldigt annorlunda denna sommar. Man inser inte hur mycket man uppskattar de lokala evenemangen och hur viktiga de är att bevara förrän de saknas, säger hustrun Ia Adlercreutz.
Istället har det blivit mycket boklån från Hitis bibliotek och långsamma morgnar i hängmattan.
— Det bästa med sommaren är att allting går långsamt och att det inte finns någon tidspress, säger Anders Adlercreutz.

Ett potentiellt uppsving för glesbygden

Några positiva effekter av coronaepidemin kan Adlercreutz ändå se. Speciellt distansarbete, som nu implementerats storskaligt i hela Finland, kan kanske leva kvar också efter pandemin. Det kan hjälpa att bromsa in migrationen till städerna.
— Vi har lite i misstag hamnat i ett stort socialt experiment som kunde gagna glesbygden och ge ett uppsving åt skärgården: många kanske inser att man till exempel kan bo på Hitis och arbeta annanstans.

Herre sitter på trappa till stuga i skärgården.

Foto: Lukas Söderqvist

Anders Adlercreutz

Ålder: 50 år.
Född och bosatt i: Född i Helsingfors, men uppvuxen och bosatt i Kyrkslätt.
Familj: fru, fem barn och hund.
Jobbar som: riksdagsledamot och arkitekt.
Sommarstuga: På Dömmarskär söder om Hitis.
Gör på fritiden: lagar mat, spelar cello och piano, cyklar, vindsurfar och snickrar.
Favoritutflyktsmål i skärgården: Måsskär, som ligger mellan Dömmaskär och Bengtskär.
Äter helst på sommaren: sill och potatis enligt Ias mosters recept, och släpärter.
Dricker helst på sommaren: öl från lokala Rousal Brygghus på Rosala.
Bästa sommarminne: Då jag och mina kusiner som små åkte ut till någon holme för några dagar, sov i tält, fiskade och klarade oss på egen hand.
Värsta sommarminne: Då en av sönerna fick ett sjukdomsanfall vid bordet i stugan. FBK var snabbt på plats och det slutade väl, men i stunden var hela räddningspådraget dramatiskt. Det är också ett bevis på hur viktigt frivilligarbete är på glesbygden.

Dela artikeln

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Mera nyheter