Som ett travlopp i slow motion
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Tänker köpa ett par isgående kängor och har rivit ut en annons i en gratistidning och visar för expediten.
Men han skakar på huvudet, erbjudandet gäller bara i affärskedjans butik som ligger långt utanför centrum.
Alltid är det något i det finstilta man missar. Nu måste jag muntligen dra den längre versionen om vad jag vill ha.
Men han som betjänar är ett proffs, öppnar en box och frågar med den effektivitet jag visat att jag önskar: Vänster eller höger?
Det avser vilken fot jag vill prova skon på. Jag väljer båda. De sitter perfekt.
Och medan jag knyter skosnörena konverserar vi lättsamt på föreskrivet avstånd, bakom våra masker. Det går förvånande lätt att maskerad tala det som inte är modersmål, det syns ju inte om man blir akut generad när man klantar med grammatiken.
Expedit, använder någon ens det ordet längre? Men försäljare, är det inte en som övertalar en att köpa grejer som inte är optimala, medan expediten tar reda på vad man vill ha, hittar det på nolltid.
Under sent 1900-tal fanns en underbar jeansaffär i Hansakvarteret. Där formulerade man sitt önskemål, expediten kastade en diskret blick på ens rumpa, gav en för syns skull två par att prova, det första man tog på var det man köpte.
Kanske kommer det här sättet att sälja tillbaka, som bra saker ibland kan komma tillbaka.
Att genast få något som passar måtte ju vara en mer hållbar lösning än att stämma träff med nån produkt från andra sidan jorden vid en postautomat, bara för att skicka den tillbaka för att den inte såg ut som på bilden.
Det är lite som varornas Tinder, mycket rör på sig, men vågar man ha specifika krav blir man sällan nöjd.
Annars just nu: inte mycket rör på sig. Dagens höjdpunkt kan vara att kolla hur kön för böcker jag beställt på bibban avancerat.
Ska Linderborg som ligger flera steg bakom Knausgård slå honom på upploppet? Kanske räcker det längre för Åsbackas ”Kistmakarna” att nå mig fastän bara två är framför mig i kön, än för Ritva Hellstens ”Raija”, där jag ligger på tjugoförsta plats.
Hur man avancerar beror på hur många exemplar som är i omlopp och hur fort läsarna returnerar. Det kan vara spännande som ett travlopp. Ett travlopp i slow motion.
En dag får jag i alla fall bud att Katarina Frostensons ”F” är tillgänglig för mig, jag tar på mig dubbskorna och gör mig redo för avfärd.
Men ”F” är så kontroversiell att det inte känns bra att ta fram ett munskydd bara för den (biblioteket delar också ut munskydd, och det är utmärkt, men som stamkund tycker jag att jag ska ha egna) så jag beställer spontant en bok som snabbt kan plockas fram, det blir Annika Luthers ”De hemlösas stad”, den enda av hennes böcker jag ännu inte läst.
På skoj kollar jag åtkomsten av Luthers ”De sista entusiasterna” som kom ut 2019. Ur bokpresentationen: ”En epidemi som liknar spanska sjukan sprider sig obönhörligt och ingen form av antibiotika biter på dess följdverkningar. Dagis, skolor och universitet stängs.”
Kanske det är därför ingen kö finns till den, stoffet blev för hett.
”De hemlösas stad” utspelar sig 2035 då södra Finland är lagt under vatten och Helsingfors är evakuerat. I stället flyttar klimatflyktingar från andra delar av världen till det som är kvar av staden, som har börjat kallas Halsingih.
Undrar nån varför man ska läsa om epidemier och katastrofer när nuet är mer än tillräckligt besvärligt att leva i? Kanske för att Annika Luthers böcker är fulla av handlingskraft och energi.
Människor samarbetar och särskilt unga personer visar initiativrikedom och mod.
Promenaden hem går på rekordtid. Föret är hemskt men jag är stadig på foten.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.