Som ett fem före Watergate, anno 2017
Redaktionen. 1971 på Washington Post, Meryl Streep och Tom Hanks spelar perfekt ihop som ansvarig utgivare och chefrekatör.
The Post
Storbritannien/USA 2017
4 av 5 stjärnor
Regi: Steven Spielberg
Manus: Liz Hannah, Josh Singer
I rollerna: Meryl Streep, Tom Hanks
1:56 F7
Filmen ”The post” inleds med att försvars- och krigsanalytikern Daniel Ellsberg (Matthew Rhys) besöker Vietnam 1966. Hans rapport gick ut på att situationen är hopplös. President och politiker vände på sanningen, på hans slutsatser. Ellsberg blev allt mer desillusionerad.
Han hade tillgång till hemligstämplade dokument, han stal dem, han kopierade dem och lät publicera utdrag i New York Times, i juni 1971. ”The Pentagon Papers” bidrog till att avslöja alla presidenters alla lögner allt sedan femtiotalet, om Vietnam, och fram emot sjuttiotalet: lögnerna om det berättigade, och de verkliga intentionerna med Vietnamkriget.
1971 var Richard Nixon president (men inte länge). Han bestämde vilka tidningars journalister som hade tillträde till Vita Huset. (Helst de som kunde producera falska nyheter). När New York Times publicerade de för honom obehaglig fakta blev det rättegång i högsta domstolen. Tidningen skall förbjudas och de ansvariga i fängelse. Den fria pressen skadar landets säkerhet.
Filmen ”The post” av Steven Spielberg handlar dock om Washington Post, det till New York News konkurrerande tidningshuset tvärs över gatan. De hemliga dokumenten, sjutusen sidor, räckte till åt båda; tidningarna kunde samarbeta. Spielbergs film berättar smidigt och samtidigt om Amerikas första kvinnliga tidningsägare och utgivare, Katherine Graham (Meryl Streep). Hon ärvde tidningen när maken begått självmord, maken hade ärvt den av hennes far, som … Grahams var vänner med försvarsministern Robert McNamara. Aktuella avslöjanden är för honom mer än pinsamma.
Pentagon papers var hans tillkortakommanden. Fru Graham är som ansvarig utgivare utan erfarenhet osäker, fumlig; männen passar på att ta hennes beslut, tills hon kommer ihåg vad det står i utdraget till handelsregistret – om tidningens roll, ansvar och uppgift.
Meryl Streep är i en ny roll; hon skapar med gedigen erfarenhet en karaktär som växer medan spänningen stiger. Vågar vi publicera? Med risk att vi alla hamnar i fängelse, tillsammans med pressens frihet, demokratin? Vänners framtid. Beslutet är hennes.
Tom Hanks tolkar finurligt (visst kan han till en viss gräns förnya sig?) tidnings chefredaktör Ben Bradlee, som brinner för publicering, nu när redaktionen har eldfängt material.
Spielberg gör sin vana trogen en mycket Hollywood- trogen film, den här gången till berättelsens fördel. Han är skicklig, i detalj. Det politiska dramat kan ses som en spionfilm, en thriller (med avlyssnade telefoner och telefonkiosker). Även om man vet utgången är berättelsen spännande, samtidigt informativ och rörande.
Regissören visar också med nostalgi hur en tidning blev till i går, 1971, från ”ax till limpa”. Viktigast, berättelsen är som Spielberg själv säger i en intervju; allt känns mera 2017 än 1971.
Filmen slutar med ett inbrott i Watergate.
Övriga premiärer
The Florida project
USA 2017
4 av 5 sjärnor
Regi: Sean Baker
Manus: Sean Baker, Chris Bergoch
I rollerna: Willem Dafoe, Brooklynn Prince, Bria Vinaite
1:51 F12
”The Florida project” utspelas ett stenkast från Disneyland i stekande solsken. Violetta byggnader är hotell för arbetslösa ensamstående mödrar och fäder och deras barn i åldern förskola. Sean Bakers film berättar konsekvent ur barnens perspektiv, barnen som driver omkring i det slitna bostadsområdet, i överflöd av energi, påhitt och livsglädje. Men utan pengar. För att betala hyra stjäl mamma saker som hon säljer, eller flickan i huvudrollen badar i timmar medan mamma har herrbesök. Barnen är fantastiska skådespelare, i filmen och i livet de spelar. Fräcka i tal och gärning.
Men barnen är solidariska med sina föräldrar. Allt bara händer, allt är nästan frid och fröjd så länge föräldrarna är vänner sinsemellan, vänner i nöden. Filmen är vacker, det bara händer-berättelsen är fängslande och gripande. Fast egentligen mycket sorglig. Willem Dafoe spelar övertygande hotellets allt i allo som gör mer än han kan för att underlätta ett hopplöst leverne. Allt har en gräns.
The disaster artist
USA 2017
3 av 5 sjärnor
Regi: James Franco
Manus: Scott Neustadter, Michael H. Weber
I rollerna: James Franco, Dave Franco, Seth Rogen
1:44 F7
”The disaster artist” bygger på boken med samma namn, av Greg Sestore som var skådespelare i filmen ”The room”, som boken handlade om och som den nu aktuella filmen i bild visar hur det gick till från löjliga teaterambitioner till filmpremiär i Hollywoodstil.
En biografi, och en så gick det till – komedi av James Franco; regi, produktion och huvudroll. Inte så rolig som man har rätt att förvänta sig, mest försynta ha-ha och berättelsen tappar fart ganska snart. Berättelsen om Tommy Wiseau; ingen vet vem han är, varifrån han kom, hur gammal han är. Eller varifrån han fått alla miljoner.
”The room”, från 2003, kostade kanske tio miljoner och är ”världens bästa” dåliga film. Inte ens Ed Woods filmer är lika roligt dåliga. Kultfilmen finns alltså, sedd av många, men efter fiaskot på biograferna, upphovsmännen finns. Så som det berättas gick det till, när folk som aldrig tidigare gjort film eller skådespelat gör en riktig Hollywoodfilm. Att tro på sina drömmar, att förverkliga dem, att vara miljonär gör det snäppet enklare.
Krister Lindberg
lindbergfilm@gmail.com
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.