ÅU 30.03.2020 05:00

Den som en gång var ett litet barn som iakttogs av många välvilligt inställda vuxna, bär genom livet med sig berättelserna från en tid man själv omöjligt kan komma ihåg.
En av historierna jag hört berättas om mig själv är den här. När jag vaknade efter att ha sovit på dagen och det var tyst runt omkring ska jag ha konstaterat: ”Nu är det kaffepaus vid sågen”.
Jag har ingen aning om ifall det hände ofta eller bara en gång, men berättelsen har blivit en del av hur jag förstår mig själv.
Jag var ungefär tio år gammal när sågen tvåhundra meter från mitt barndomshem lade ner verksamheten för gott, men ljudmiljön har jag alltid med mig.
Gnisslet från barkmaskinerna. Klonket när färdigt sågade plankor ramlade ner från sågverkslinjen. Motorljudet från lastbilarna som körde ut och in med stockar, bräder och sågspån. De avlägsna rösterna från arbetare som försökte få kontakt med varandra i den bullriga miljön.
Min bror får stå ut med att andra kommer ihåg och berättar om den gången han och hans kompis kom inspringande och ropade: ”Det står en man där ute. Han säger att han heter Ville Förskott”.
Det var en lördagskväll när ett par av de finskspråkiga sågarbetarna hade bestämt sig för att söka upp arbetsgivaren för att få ut lite pengar i förskott, men kört in på fel gårdsplan.
Ljudmattan från sågen gjorde att det verkligen märktes när det blev tyst. Det var skillnad på vardag och helg, på arbetstider och kaffepaus.
Det kan gnissla och slamra på ett irriterande sätt om vardaglig verksamhet och ekonomisk aktivitet, men när den upphör för gott blir tystnaden för öronbedövande.
När jag började skriva den här texten var det så tyst hemma att jag hade svårt att koncentrera mig.
Undantagsläget som utlysts för att hantera den snabba spridningen av coronaviruset har förflyttat många av oss ut från de offentliga rummen in till de privata.
Hela samhället har stängt ner maskinerna och skickat ut folk på en kaffepaus, vars sluttid inte ännu är känd.
I det här läget är varje ljud som skapar kontrast till tystnaden välkommet. Jag är inte alls förtjust i kris, tystnad och isolering, men arbete och uppdrag kräver min dagliga uppmärksamhet.
Det blir personalmöte, styrelsemöte och till och med tevesändning från vardagsrummet. Den del av mig själv som trivs med att förklara skeenden i direktsändning aktiveras.
Jag kommenterar – ibland självmant, ibland därtill ombedd – den politiska och administrativa hanteringen av coronakrisen på samma sätt som jag i vanliga fall kommenterar val, regeringskriser och plötsliga förvecklingar i förvaltningsreformer.
Jag har ett brett kontaktnät och många vänner och kolleger hör av sig, för att få en stunds kontrast till den tysta tillvaron.
”Det här är slutet för New Public Management, tror du inte det, Siv?”, undrar min norska kollega som ringt för att diskutera ett gemensamt projekt.
Jag skriver ett meddelande till min brorson och undrar hur det går med hemundervisningen. Han svarar med en bild där en av katterna lagt sig på hans finskabok.
Bara för någon vecka sedan kom jag att fördjupa mig i Storbritanniens nationella program för att motverka ensamhet. För två år sedan definierade den brittiska regeringen ensamhet som ett av de stora samhällsproblemen i vår tid och utnämnde en minister med särskilt ansvar för att genomdriva ett nationellt program mot ensamhet.
Många, både i Storbritannien och här i Finland, lever också när allt är normalt utan den nödvändiga kontrasten mellan aktivitet och tystnad.
Ur den utdragna kaffepausen föds psykisk ohälsa och känslor av utanförskap, som på sikt hotar samhällsgemenskapen.
En snabb sammanfattning av de åtgärder som lanserats och testats i Storbritannien kunde lyda: Ut hemifrån, ut bland folk! Någon månad senare tillämpar stora delar av världens länder helt motsatt strategi: Stanna hemma, minimera kontakter!
Tyvärr är det svårt att se att det skulle förlöpa utan negativa konsekvenser för befolkningsgrupper som redan saknar resurser.
”Friska människor ser nog till att få ekonomin på fötter sedan”, sa Sauli Niinistö i en kommentar om hur det ska gå med samhället efter krisen.
Friska, privilegierade människor har också ett ansvar för att se till att samhället inte blir ödsligare än det måste för de medmänniskor som inte kan se fram emot att återvända till en vardag full av ljud och liv om några månader.Det kan gnissla och slamra på ett irriterande sätt om vardaglig verksamhet och ekonomisk aktivitet, men när den upphör för gott blir tystnaden för öronbedövande.
Siv Sandberg, projektledare, offentig förvaltning vid Åbo Akademi

ÅU
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln