ÅU 07.06.2018 09:42

Hon och han
av Bo Carpelan.
Omslag och grafisk form: Anders Carpelan.
Schildts & Söderströms, 2018.
95 s.
Utges som en del av Akademiska Bokhandelns 125-årsjubileum.
”Hon och han ” är en tredelad diktsamling av Bo Carpelan, där en avdelning bär titelns namn och de andras överskrifter är ”Speglingar” och ”Enkelt ljus”. Volymens omslagsflikar ger en översikt av hans tidigare produktion, man kommer upp i fyrtio titlar.
Det här är Carpelans tredje bok som kommer ut postumt. Det måste vara det ultimata beviset på hans personliga flit, men också på att lyriken är en uthållighetsgren. Det är en ynnest att få följa ett sådant den långa linjens författarskap. Och Bo Carpelan är inte den enda hos oss som efter sitt frånfälle låtit oss ta del av fullödiga verk, det är också fantastiskt.
Hans egen ”Blad ur höstens arkiv” som många ser som lyrik maskerad till roman (och som kom ut på hösten 2011, när författaren redan fått bort i början av året) är en av höjdpunkterna i författarskapet. ”Hon och han” ger en återseenden och minnen, med ett helt författarskaps resonans.
Kommen en bit in i den nya samlingen minns man ”Gården”, en av Carpelans mest älskade böcker som kom ut 1969, och senare i en nyredigerad utgåva med illustrationer av grafikern Hannu Taina.
Flera av dikterna i ”Hon och han” har en tonart som de i ”Gården”, som inte är berättande dikt, men en berättelse i dikter om en miljö, efterkrigstidens Helsingfors, eller mer övergripande som en barndom, fäst vid en generation, men också mer allmängiltig. Så här låter det i ”Hon och han”: ”Det står någon nere vid hissen/ och lyssnar uppåt, och väntar./ Han blir tvungen att ta trappan./ Det är som att sänka sig ned/ i brunnen, när han var barn./ Kom han någonsin upp?/ …”.
Det är också lätt att fastna för den vertikala rörelsen, som man säkert kan hitta lite överallt i Carpelans dikter. Tiden har en del i den rörelsen, den kan stelna till den brunn, ett schakt, som också finns helt konkret. Och gamla bakgårdar i tättbebyggda städer påminner också om brunnar.
I ”Gården” finns ett vuxenperspektiv där man minns en barndom, de äldre/gamla där är föräldrarna. I ”Hon och han” är de gamla i fokus, subjekten, som har att förhålla sig till den förflutna tiden, som ibland tycks resa ifrån dem med en väldig fart, och till nuet, det mödosamma.
Det repetitiva i första delen är en del av dramat, och av illusionslösheten, som är ett måste om det ska bli en dikt man har förtroende för. Läser man allt på en gång kan man vilja backa och värja sig. Då ska man minnas barmhärtigheten som också finns där.
Hos Carpelan ligger den i detaljerna eller i förbiflimrade motiv som öppna fönster, eller varför inte en innött inredning som blir en del av livet, ett stöd för det: ”/…/ Där fanns en stol för själen/ ett bord för allt hon inte skrev, för alla tankarna helt enkelt,/ och för hennes egen längtan/ ett öppet fönster och en gård/ med andra fönster bakom vilka/ så många andra bodde. Hon var,/ det visste hon, alls inget undantag./ Visst var det trösterikt,/ var det inte.?”
Den sista dubbelfrågan markerar ett visst tvivel. De gamla återfår på sitt sätt den klara blick som barnet har, i kontrast till den ”oseendets hårda konst” som vuxna/medelålders förvärvat och upprätthåller.
Just den skarpa frasen har också Mårten Westö fastnat för i sitt förord, där han generöst berättar om sina möten med Carpelan, en viktig del av det han kallar sin författarskola. Som ung skribent ville Westö opponera sig mot Carpelans aforistiska fras ”Förändra dig inte, fördjupa dig”, en devis som främst ska ses som kopplad till språket och poetens språkbehandling.
Världen och tiden ser ju till att vi som människor förändras, den förändringen kan försiggå under tystnad. Samlingens andra avdelning går in i detta med raderna ”Vad är det människorna tiger med?” . Dikterna i andra delen är längre, sällan brutna i strofer, de har en fantastisk, drivande rytm, som när man går i trappor utan att bli det minsta andfådd. Miljön är också ofta huskroppar, lägenheter, rum.
I sista avdelningen ”Ett enkelt ljus” återkommer trappmotivet: ”Samma trappa leder uppåt och nedåt,/ där är ingen stor sanning,/ bara en stor skymning/ inne i väggarna, i konstruktionen/ av glas och smältande balkar,/ farande moln.”
Det här sättet att bygga upp bilder, genom att manipulera ljuset och temperaturen – eller för den delen köra med röntgenfotografering – är bekant för alla som läst lite av Carpelan. Ofta antyds en katastrof. Och just det här exemplet kan ge vid handen att människorna skulle börja lysa med sin frånvaro mot samlingens slut.
Så är det inte. De blir bara fördelade på fler (ibland obestämda) pronomen, de är kanske sovande, de är minnen. I de allra sista dikterna inkluderas tydligt ett ”du”. Ingen är ett undantag, och det är som det ska eller måste vara.
”Hon och han” utges som en del av Akademiska Bokhandelns 125-årsjubileum. Som bokhandel liknar Akademen i dag mer andra i försäljningsbranschen och värnar inte särskilt om det akademiska eller om sköra litterära genrer. På det sättet är den inte längre vad den varit. Men det är Carpelan.
Ann-Christine Snickars
ann-christine.snickars@aumedia.fi

ÅU
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln