Sofie Eriksson tog FM-guld efter ett års skadefrånvaro
Sofie Eriksson. Pressbild.
Efter en ett års skadefrånvaro kunde Sofie Eriksson från Pargas igen tävla i bordtennis i helgen. Och som hon gjorde det – tillsammans med Sofia Erkheikki vann hon FM-guld i dubbeln.
– Det var jätteroligt, framför allt som vi inte var förhandsfavoriter. Vi hade aldrig spelat tillsammans, vilket också gjorde att vi kunde spela helt utan press, säger Eriksson.
Trots att Eriksson bara är 17 år gammal är det hennes andra FM-guld i seniorklassen. Det första kom för två år sedan, likaså i dubbeln men då i par med Yumo Luo.
Hon berättar att taktiken är extra viktig i dubbeln. Innan matcherna hade paret Eriksson–Erkheikki inte så långa taktikpalavrer, men i setpauserna gick de igenom hur de borde spela mot just de motståndarna som stod på andra sidan bordet.
Det är viktigt att själv vara det attackerande laget så att man kan bestämma tempot.
– Ganska ofta försöker man placera bollen mot den som just slagit, så att hon får bråttom att väja och den andra spelaren måste vara snabbt på plats, det tvingar motståndarna att röra på sig så mycket som möjligt, säger Eriksson.
Sviterna av influensan gjorde att Eriksson så valde att koncentrera sig på dubbeln och stå över singeltävlingen. Mixed-dubbeln spelade hon också, där blev det respass i kvartsfinalen.
Pargas Pingis-fostrade Eriksson går nu på ett ett gymnasium i Köping där Svenska bordtennisförbundet erbjuder en specialinriktning på pingis.
Endast sex till åtta spelare antas varje läsår till inriktningen, som leds av fyra heltidsanställda tränare. Det betyder morgonträning tre gånger i veckan, och träning efter skolan varje dag. På helgerna spelas oftast matcher.
– Möjligheterna att satsa på sporten är mycket bättre än i Finland. Här är det bara att gå ner i träningshallen och så finns det både tränare och andra spelare som är villiga att träna. I Finland skulle jag vara tvungen att kämpa mycket mera för att hitta samma kvalitet, säger Eriksson.
Hon bor i egen lägenhet men i samma skolans hyreshus som många av de andra pingisspelarna, och är jättenöjd med sitt val att flytta till Sverige.
– Köping är kanske inte Sveriges roligaste stad, men den har sina goda sidor. Lite som Pargas, skrattar Eriksson.
Hur menar du?
– Staden kanske inte utmärker sig speciellt mycket. Men den har sina trevliga ställen som gamla stan, och vid Mälarstranden är det fint.
Det är inte bara själva pingisen hon tränar. Också fysik och mental träning står på programmet. Det sägs ofta att Sverige är några steg före Finland i att beakta just den mentala biten i många sporter, och Eriksson tror det gäller också pingis.
– Man måste kunna glömma ett dåligt slag direkt, för att istället fokusera på det positiva. Kanske man slog fem bra slag innan det dåliga, säger Eriksson.
Psyket sattes också på prov ganska snabbt efter flytten till Sverige i augusti 2016. Plötsligt efter en träning kände Eriksson av smärta i baklåret, och under de kommande nätterna vaknade hon flera gånger för att det tog så ont.
Hela fjolåret gick åt till rehabträning. Det var först under sommaren när hon besökte den världskända idrottsläkaren Sakari Orava i Åbo som hon fick veta vad problemet var. Det var senorna i muskelfästet som inte var i skick.
Efter operationen kunde Eriksson försiktigt öka träningsmängden och sedan några månader kan hon träna normalt.
– Det är så klart synd att jag inte besökte Orava direkt, men man kan ju aldrig veta, säger Eriksson.
Karriären fick sin början i Pargas Pingis då en kompis bad henne komma med. Kompisen slutade ganska snabbt, men Eriksson fortsätter för fullt.
– Spelarna i Pargas har sinat de senaste åren. Jag tränade en del i Åbo också, och spelade med äldre gubbar.
Märker du någon nytta idag av att ha spelat mot mera rutinerade motståndare?
– Kanske jag är van att möta olika spelstilar, och så har jag blivit bra på att coacha mig själv. I setpauserna brukar jag utvärdera hur spelet sett ut och om jag måste lägga upp en ny taktik, säger Eriksson som beskriver sitt spel som ganska snabbt.
Målet med pingiskarriären är satt högt.
– Det skulle så klart vara roligt att kunna leva på pingisen. Det finns inte mycket pengar i sporten, så då måste man vara verkligt bra. Jag tippar att man åtminstone måste vara bland de 150 bästa i världen.
För tillfället, efter den långa skadefrånvaron, vet inte Eriksson riktigt var hon står. Hon tror ändå att hon i fullt skick kunde konkurrera om medaljerna också i FM-singeln.
– Bronsmatchen skulle vara möjlig, och kanske finalen också. Men det skulle nog kräva en det matchspel först, det är ändå helt annat än att träna, funderar hon.
I maj ordnas en större turnering i Spanien som Eriksson siktar in sig på. Och i sommar går junior-VM av stapeln i Rumänien.
Men innan det gäller det att hitta matchtempot, med början redan om halvannan vecka ska hon spela seriespel i Superettan med anrika Ängby SK, där bland annat storheter som Jan-Ove Waldner och Mikael Appelgren har lirat.
Om allt går bra hoppas Eriksson om några år spela i högsta svenska ligan, eller varför inte Frankrike eller Tyskland.
– Jag går ekonomilinjen i gymnasiet, och skulle gärna fortsätta studera inom det området i Finland efter gymnasiet. Men det beror också på hur det passar ihop med pingisen.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.