Stefan Holmström 24.09.2019 04:00

Pargas stad uppvisade spelsinne då man gjord en helomvändning i den lokala vresrosfrågan. Tanken var att eliminera vresrosorna vid Ankarparken med ett bekämpningsmedel som innehåller glyfosat. Planerna väckte ändå så mycket motstånd att staden i stället gick in för att kalla till talko.
De flesta kommunikationskonsulter sätter säkert tummen upp för det här: En kritiserad åtgärd byts ut mot ett gemensamt jippo.
På sikt är ändå frågan olöst om hur man i Pargas – eller i vilken annan kommun som helst, för den delen – ska klara av de nya kraven på hur invasiva arter ska bekämpas.
Bekämpningsmedel med glyfosat är både tillåtna och effektiva men behäftade med potentiella negativa effekter på både miljö och människors hälsa.
Andra metoder är sällan lika effektiva. Därför är de också dyra, eftersom man måste upprepa behandlingar och åtgärder.
Jämfört med både växtgifter och alla alternativa metoder så är frivilliga talkoarbetare såklart det överlägset bästa. Men också det mest arbetskrävande. Det värdefulla arbetet som utfördes i Pargas var bara första steget.
Vresrosens rötter är sega och står lätt ut med stryk några år till. Alla nya skott måste klippas av systematiskt för att rötterna ska förtvina. Det kan gå tre–fyra år innan Ankarparkens bestånd kan anses vara eliminerat.
Hur många andra platser med invasiva växter månne det inte finns i Pargas? Och hur går det med att åtgärda dem?
På den nationella sajten för invasiva arter kan vem som helst gå in och rapportera fynd av icke-välkomna arter. Sedan ploppar uppgiften upp – ja, var då? – för att åtgärdas lokalt.
Antagligen är det någon som också i Pargas får en rapport om bestånd som ska åtgärdas: Vresrosor här, jättelokor där, jättebalsamin … lite överallt, nästan på alla platser där det finns färsk utfyllnadsjord, känns det som. Det goda med jättebalsaminen är i alla fall att den är taggfri och tämligen lätt att rycka upp med sina rötter.
Så har vi den absurda byråkratin. Många minns kanske hur några österbottningar för några år sedan ville ordna talko och städa vägrenar? NTM-centralen sade nej. Det skulle kräva att det finns en ansvarsperson som gått en 200 euros kurs. Senare backade NTM-centralen: Det var fritt fram att städa!
Då det gäller invasiva arter – som vi alltså uppmanas plocka bort – ska man tydligen ändå vara försiktig.
”Att bekämpa eller gräva upp lupiner eller andra främmande arter hör inte till allemansrätten, utan förutsätter tillstånd. Om du vill ordna ett talko vid en väg, ska du kontakta vår kundtjänst”, uppger Trafikledsverket på sajten för invasiva arter. Suck.
För somliga av de invasiva växterna är spelet redan avgjort. Lupinen har spridit sig så effektivt att det finns de som tror att Trafikverket (numera Trafikledsverket) har spridit frön eller rentav planterat ut växten.
Ryktet är så seglivat att verket gick ut med ett pressmeddelande för ett par år sedan.
”Lupiner har aldrig såtts eller planerats i vägmiljöer, varken av nuvarande eller tidigare vägmyndigheter”, försäkrade miljöexpert Anne-Mari Haakana.
Då man turistar i Egentliga Finland eller längre inåt i landet passerar man på många håll kilometerlånga lupinbestånd, avbrutna endast ställvis av mer traditionella äng- och backblomster. Visst är det vackert, oberoende av vad man än anser om växten. Blomsterprakten är inte bara en följd av att lupinen är seg utan också av att växtlighet vid vägkanter inte mejas ned som förr. Det gynnar både växter och insekter men är i grund och botten ingen miljöåtgärd, utan en sparåtgärd.
Problemet med bestämmelserna om invasiva arter är trovärdigheten. Ribban sattes högt – alla vresrosor ska bort senast 2022! – men metoderna är dyra och ineffektiva och växtvolymerna är enorma, då man beaktar alla arter som borde bekämpas.
Därför är det viktigt att man i kommunerna medger – också i budgeten – att det här kommer att kosta pengar, en hel del pengar. Det behövs talko och bekämpningsinsatser av de egna anställda – samt sannolikt också gifter, tyvärr. Det här arbetet ska börja bums och vara målmedvetet om vi ska ha några resultat år 2022.

Stefan Holmström
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln