Sociala medier – vore de en person skulle de heta fru Bennet
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
När vi passerar någon stor helg och dess annandag eller trettondag kan det hända att YLE är nådig och repriserar serien ”Stolthet och fördom” i BBC:s tappning, regisserad av Simon Langton. Den hade premiär 1995 och har inte åldrats just alls.
I själva verket har det här formatet, ett halvdussin avsnitt, plus minus ett eller två, beroende på stoffet eller skådespelarnas lyskraft, blivit en fingervisning. Man kommer att orka titta till slut och njuta av det.
Serier har blivit det föredragna formatet. Tittaren vill ”spendera tid med karaktärerna”. Manusarbetet kan också vara djärvare, sägs det. Och det är sant tills det slutar vara sant. Serier har mängder av eftersägare. Serier smittar också av sig på romanen, som ofta krävs på uppföljare.
Men använder man Jane Austen behöver man inte uppfinna manuset, inte skriva om replikerna, som var bitska 1813, är bitska nu. Det är bara hitta nån som kan leverera. Där är serien ”Stolthet och fördom” bingo hela vägen. När den går som trettondagsmaraton får teven stå på och jag lagar lunch och går ut med soporna och stannar upp när jag hör att en favoritscen är på ingång.
Jag låter Mr. Darcy passera och dras till episoderna där otrevligaste personerna gör entré och måste ta till hårdhandskarna för att försvara sina intressen. Det handlar lite om kärlek men mest om pengar och framtid – att säkra den. Mr. Bennet har inte lagt undan pengar för sin familjs trygghet och han har fem döttrar. Det ingen bra investering, ingen flicka kan ärva huset de bor i.
Katastrof hotar den släkt som inte har en lämplig arvinge. Och romanen börjar med att konstatera att en ogift man med hyfsad ekonomi måste hitta en hustru. Vår tid ser förstås annorlunda på saken. Fideikommiss är avskaffade i Finland, alla, oberoende av samhällsklass, uppmuntras just nu att satsa på börsaktier. Man kan ändå lätt orientera sig i frågeställningen: hur klarar jag framtiden, hur kan mitt liv bli drägligt, kanske innehålla lite kärlek?
In i berättelsen stormar Mrs. Bennet som jobbar hårt på att gifta bort sina döttrar. Det är så angeläget att hon inte hinner planera det snyggt, dessutom förhindrar hennes personlighet henne att vara subtil. Hennes verbala impulskontroll är låg, och i serien trumpetar hon ut sina repliker utan minsta sordin. Jag tänker på sociala medier – vore de en person skulle de heta Mrs. Bennet. Hon har alltid har en agenda, kan aldrig hålla tyst, drar martyrkortet vid minsta motgång.
Jag gillar också scenen där Elizabeths väninna, som gift sig med den sliskiga prästen som Elizabeth nobbat, försiktigt berättar att hon, om hon spelar sina kort rätt, bara behöver umgås med sin man några futtiga minuter per dag. Det priset kan hon betala för sin trygghet.
Bäst gillar jag denna gång scenen där Elizabeth, nu svägerska till Mr. Wickham, i sirliga formuleringar skjuter ner honom med ett budskap som i översättning lyder ungefär: ”Jag vet allt om dig din skit, och håller du dig inte i skinnet får du med mig att göra.”
Wickham som typ har inte gått ur modet, han prövar sig fram överallt för att se om där finns fördelar. En metod är att charma damerna (han försökte med Elizabeth också), räkna med dem som hjälp ur ekonomiska trångmål – som buffert eller gisslan, ingen skillnad.
Jag gissar att serien, om den gjordes i dag, skulle låta höra Lydias (nu Mrs. Wickham) skamlösa tiggarbrev till sin välbeställda syster, (nu Mrs. Darcy) höras över sluttexterna. Det finns med på upploppet i romanen, på nästsista sidan. Men de sista som nämns där är Elizabeths släktingar på mors sida, Mr. och Mrs. Gardiner, som mer än något annat är ganska vanliga hyggliga människor.
Vi ses väl nästa storhelg igen, ”Stolthet och fördom”?
Fyndigt, ACS! Och träffande. Njuter av denna kolumn och metafor.