Smärtsam njutning se "De dagar som blommorna blommor" och "Cloud 9"
”De dagar som blommorna blommar” är ett poetiskt namn på tv-serien som egentligen är en smärtsam skildring av 70-tals Sverige till i dag.
Att den tredelade serien med manus av Jonas Gardell är väldigt bra vet ni om ni sett den, eller om ni litar på tv- och filmkritiker på någondera sidan om Bottenviken.
Alla verkar eniga. Protestera om ni vill, men jag håller med. Serien är sällsynt välgjord.
Jag såg den när den sändes i SVT efter årsskiftet, jag ser den igen nu när den sänds på Yle Fem. Ser den alltså när den sänds, eller som bandad, med ett avsnitt har jag ”fuskat” och sett på nätet.
Att se samma serie flera gånger kan tyckas som mycket onödig tidsspillan, när jag i vanliga fall inte tycker mig ha mer tv-tid än en nyhetssändning per dag.
Men just så bra är ”De dagar som…”, att jag vill ha koll på alla nyanser, njuta av hur varje bildvinkel är planerad i detalj, hur varje replik sitter, hur duktiga skådespelarna är.
Jag vill också tänka till ännu en gång om de budskap Gardell förmedlar med ”De dagar som blommorna blommor”.
Det är rätt smärtsamma budskap om tystnadskultur, svårigheter att ta det svåra i vår vardag till tals, svårigheten i att vara öppen och ärlig, och vikten av att leva medan vi lever.
Det är en slump – eller kanske ändå inte – att det i Pargas finns en manusförfattare – Daniela Franzell – som på vissa plan har tänkt i samma tankebanor som Gardell, även om den kreativa slutprodukten är något så totalt annorlunda. Jag tänker på ”Cloud 9”, alltså ungdomsshowen.
En fartfylld, färgsprakande, fantasirik show med massor av sång och dans – hur kan jag jämföra det med tv-serien där 70-talet möter nutid, där vuxna har svårt att göra upp med sig själva och sin uppväxt?
Jag jämför inte produkterna – jag hyllar dem, njuter av dem, vill se dem igen och igen.
Och jag påstår att ett underliggande tema känns som den gemensamma nämnaren, och det temat ligger i tiden:
Att tänka att vi ska leva medan vi lever och bli bättre på att vara ärliga mot oss själva, också när det gör ont.
När det här förmedlas via ”Cloud 9” blir min vardag fylld av energi och glädje.
Den här bunten (omkring 50) med ungdomar som i Riddo Ridbergs och Frida Lassus händer har vuxit och tagit plats på scenen, de är värda våra applåder och hyllningsord.
I går kväll såg jag ”Cloud 9” andra gången. Ni vet, för varje vinkel, alla nyanser…
Kanske jag hinner med en tredje föreställning ännu, men snart har molnet dragit förbi och den här molntjänsten finns inte på nätet.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.