ÅU 10.09.2018 12:18

Hela registret. Leken är den bästa kommunikationsformen, känslor och konflikter får hanterbar form. Ingemar Raukola och Anders Slotte gestaltar nallen och katten i föreställningen ”Vem?” baserad på Stina Wirséns kända figurer.

Vem?
av Stina Wirsén
Dramatisering: Pelle Öhlund och Månteaterns ensemble
Bearbetning och regi: Tove Appelgren
Scenografi och kostym: Milja Salovaara
Musik: Mats Granath
Koreografi: Riina Huhtanen
Ljuddesign: Olli-Pekka Lepovuori
I rollerna: Anders Slotte och Ingemar Raukola
Premiär på ÅST:s studioscen 6.9

Stina Wirséns små finurliga och mångtydiga barnboksfigurer har från början haft potential att spränga gränser och flytta in i andra genrer. De har blivit animationer och de har tagit plats på scenen.
Nu står ÅST i tur att turnera med ”Vem?” i regi av Tove Appelgren.
Pjäsen är en dramatisering av och för ensemblen på Månteatern, en ambitiös barn- och ungdomsteater med hemmascenen i Lund. Deras version hade fler figurer och skådespelare, på ÅST är ramarna för turnerande barnteater tajtare.
Man har valt att ha med Nalle och Katt och Kanin. Två skådespelare, Ingemar Raukola som Nalle och Anders Slotte som Katt.
Slotte sköter också Kanins part, tar på sig en mössa med långa öron, då en kaninentré behövs. Första gången säger han ”Nu är jag Kanin”, och så är det klart med det. Så fungerar leken, och sådana grepp favoriserar också regin.
Innan historien går igång står skådespelarna på scenen och känner av hurudana startgroparna är: ”Vi går ett varv bakom skynket där, sen börjar det. Man kan räkna ungefär till fem”. Flera barn i publiken räknar genast högt för att kolla om det stämmer. Och det gör det.
Inne på scenen finns ett tiotal stora klossar, kuber i ett mjukt material, som blir redskap för leken. All rekvisita och all inramning är gjorda utan vassa kanter, det är lent och vänligt. Men att vara med andra är inte alltid mjukt och lätt, och plötsligt vill Katt hellre leka med Kanin. Nalle plockar upp telefonen, ringer hem till Katt, blir avvisad.
I andra händer kunde detta resultera i ett pekande (med hela tassen!) på att alla ju ska få vara med, ochsåvidare, ochsåvidare. Och så är det ju, men det räcker inte med bara prat, det löper som det ska bara om man är känslig för dynamiken, ger sig in i den.
Strax är det läge för Katt att bli nobbad. Nalle och Katt är två olika temperament gestaltade, det framkommer med önskvärd tydlighet. Nalle är emotionell, tar lätt åt sig, Katt är påhittig och … hm, lite manipulativ.
Men barnen fattar genast galoppen när Katt ser till att få uppmärksamhet – filmning kallar man tekniken om man spelar fotboll. Anders Slottes Katt görs med glimten i ögat, är rätt egotrippad, men gemenskapen väger ofta mer än att alla gånger vara bäst och finast.
Ingemar Raukola följer fint Nalles ständiga emotionella respons. Känslan är ju alltid den första reaktionen på en situation. Så många uttryck Raukolas nalleansikte kan synliggöra, bakom björnhuvan, teatersminket och det mänskliga skägget!
Finns också plats för slapstick, utan sånt funkar inte barnteater. Liten olycka sker när det ska sågas och spikas, stor dramatik kring blodsdropparna, men sen är det inte så noga var plåstret hamnar!
Det drar ihop sig till avslutning, då är det helt hjärteknipande rätt att skeendet får en förankring i en upprepning i litet format, med dockor. Om man dragit ut på det någon minut till hade jag inte haft något emot det.
Vad man gillar är också kattens och nallens respektive rörelsemönster, Riina Huhtanen står för den koreografiska knorren.
Föreställningen avklingar i en gemensam dans som åskådarna kan vara med i.
När man börjar turnera kan man tänka sig ett den får mer plats än på premiären, där själva salongen tycktes sätta lite hinder i vägen.
Ann-Christine Snickars
ann-christine.snickars@aumedia.fi

ÅU
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln