ÅU 28.12.2018 04:00

För regeringen Sipilä avslutas året som en välavvägd drink.
I den finns tillräckligt med starkvara, i form av resultat och nådda mål, för att ge råg i ryggen, men inte så mycket att en grundlös optimism tar över.
Dagarna innan jul informerade Statistikcentralen att sysselsättningsgraden i november var 72 procent. Alltså har statsminister Juha Sipiläs (C) regering nått ett av mandatperiodens centrala mål.
Beskedet kom i hälarna på ytterligare ett glädjebesked.
Den 16 december kunde finansminister Petteri Orpo (Saml) berätta att Finland för första gången på 10 år kan betala av på statsskulden. Något överraskande visar det sig att inkomsterna överstiger utgifterna.
Till Helsingin Sanomat beskrev Orpo detta faktum som symboliskt och psykologiskt viktigt, vilket också ska läsas som att slumpen spelat in: regeringens agerande har inte varit avgörande allena men det oaktat är det en fjäder i finansministerns hatt.
Den fjädern behövs. De ekonomiska utsikterna ser nämligen igen dystrare ut. Tillväxten fortsätter men mattas av nästa år, och också prognoserna för 2018 skrivs ner. Tidigare har det talats om en tillväxt på 3 procent, nu ser den ut att landa på kring 2,5 procent och 2019 spås tillväxten vara under 2 procent.
Ett logiskt resultat av detta är att näringslivets och konsumenternas förväntningar på ekonomin dalar. Det här var också en nyhetsrubrik som kablades ut under gårdagen.
Något cyniskt kunde man påstå att det här spelar den nuvarande regeringen i händerna.
När nyheten om sysselsättningsgraden kom var Orpo snabb med att twittra att de sysselsättande åtgärderna måste fortsätta. Målet ska nu vara en sysselsättningsgrad på 75 procent.
Två saker är klara: regeringen Sipilä har haft draghjälp av en global tillväxttrend, och för att nå sina mål har regeringen gått hårt åt arbetslösas och låginkomsttagares grundtrygghet.
Det här kommer oppositionspartierna att fortsätta påpeka, men de hade haft mera ammunition om regeringen inte nått sitt mål – och inte kunnat betala av på statsskulden.
Nu kan Centern och Samlingspartiet – och varför inte också Blå framtid, men knappast med samma pondus – argumentera för att deras politik gett resultat och måste få en intensivare fortsättning om Finland ska överbrygga hållbarhetsgapet under sämre ekonomiska förutsättningar.
Ett hållbarhetsgap uppstår när utgifter och inkomster inte är i balans. För Finlands del är gapet 4 procent av BNP.
Vad betyder det här för valrörelsen 2019?
Regeringen Sipiläs mandatperiod har varit långt ifrån felfri. Social- och hälsovårdsreformens och landskapsreformens öden är fortfarande oklara, listan över hafsigt gjorda och sedan tillbakadragna lagförslag är lång, och Blå framtids inflytande i regeringen – inklusive utrikesminister Timo Soinis soloåkningar – är fortsättningsvis en märklig historia.
Det betyder att regeringspartierna kommer att fokusera på ovan nämnda ljuspunkter, med en mörkare ekonomisk horisont som fond.
Oppositionspartierna kommer att göra sitt för att nedgradera regeringens bedrifter men kan inte sidsteppa ekonomin och sysselsättningen som centrala valteman.
I den debatten kommer reformen av socialskyddssystemet att vara väl framme, och uttryckligen frågan om huruvida Finland är redo att införa en villkorslös basinkomst.
I den frågan återfinns partierna på en glidande skala: från Samlingspartiet som säger otvetydigt nej till ett socialskydd som inte kräver något av mottagaren, till Vänsterförbundet som ser en basinkomst som det enda förenliga med en splittrad arbetsmarknad.
Väljarna avgör om de senaste fyra årens politik får en fortsättning med smärre justeringar – ett SDP-rött inslag i det samlingspartistiskt blåa – eller om det är dags att styra skutan vänsterut.
Det har sagts att valet 2019 blir ett klimatval. Men det verkar vara upplagt för ett val där ekonomin – finländarnas, statens och den globala – dominerar.
Regeringspartierna tackar för det.

ÅU
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln