Sluta skylla på EU i skarvfrågan
800 fåglar på en holme i Skärgårdshavet. 800 fåglar som tömmer havet på fisk, producerar frätande avföring som förstör växtligheten och medför luktolägenheter som gör att ingen vill vistas på holmen. Rätt gissat: vi talar om skarvar. Igen. Trots att skarvbeståndet vuxit står vi handfallna. Men att skylla på EU är fel.
Turun Sanomat rapporterar om öarna Loukkeenkari och Tornikari utanför Villnäs i Masku som har ockuperats av stora skarvkolonier (TS 27.5). Ägaren är uppgiven. Inte nog med att öarna är täckta av vit avföring och att både trivseln och turismen i området påverkas, nu riskerar också andra närbelägna holmar och stränder att drabbas om fåglarna drar vidare till dem.
Enligt våra myndigheter är jakt och skrämseltaktik godtagbara åtgärder mot skarv, men de är trubbiga vapen. Att skrämma iväg kolonier är bara att flytta på problemet från ett ställe till ett annat, och att skjuta skarv är arbetsdrygt och tidskrävande för den som beviljats jaktlov.
Redan 2015 påpekade Europaparlamentarikern Nils Torvalds (SFP) att Finland kunde ta efter Danmark för att tackla skarvproblemet, “vi behöver inte uppfinna hjulet på nytt”. I Danmark har skarvbeståndet begränsats framför allt genom oljning av ägg.
Regeringen Sipilä gjorde ett allvarligt försök att göra nåt 2015. Jord- och skogsbruksminister Kimmo Tiilikainen (C) tillsatte en arbetsgrupp med Anna-Maja Henriksson (SFP) som ordförande, men resultatet blev magert, diplomatiskt sagt. Slutklämmen var att olika parter borde samarbeta mer och jobba för att det ska bli lättare att få undantagslov att skjuta skarv. Men på tio år har problemet bara vuxit.
Det är uppenbart att olika instanser har olika åsikter i skarvfrågan, precis som det finns olika åsikter om vargen. Ändå ter det sig märkligt att till exempel Naturresursinstitutet Luke internt uppvisar motsägelsefulla förhållningssätt till skarvens inverkan på våra fiskbestånd. En del Lukeforskare vidkänner att fågeln lokalt reducerar förekomsten av fisk, medan andra tillbakavisar det.
Också i Danmark har tvister utspelats mellan ornitologer och fiskerinäring, men där har man trots det kunnat arbeta fram en strategi för att hantera skarvbeståndet.
Varför är det så svårt att följa Danmarks exempel eller ens inleda ett tätt samarbete med danska skarvexperter?
Skarven är ett typexempel på en fråga som är viktig för en (liten) nation och som väcker mycket känslor i berörda områden. Det är lätt hänt att skylla problemen på EU, men just i skarvfrågan kan vi som nation inte gömma oss bakom Bryssels rygg. Självklart borde Finland kunna agera enligt samma modell som Danmark. Så av vem och varför motarbetas motsvarande åtgärder hos oss?
Vi skulle behöva en gemensam nordisk skarvstrategi för att kunna synkronisera åtgärder för en mer hållbar lösning, men om inte våra finländska forskare är överens om att skarven är ett problem för fisknäringen och naturvärden är det svårt att skapa en gemensam målbild. I stället skyfflar vi runt problemet och upprepar varandras försök och misstag.
Borde vara fritt att eliminera skarv. Det är en invasiv art .Räkna nu vresros lupiner dom ska utrotas men inte skarv. Skottpeng för dom. De hör ju inte hemma här heller.